Life is a journey
Det kändes så tomt i vårt sovrum i väntan på den här superfina printen, så när jag hittade en gammal karta över Göteborg kändes det rätt att ge den platsen så länge.
Life is a journey passar speciellt bra då jag just nu måste bestämma mig för vad som ska komma härnäst. I hela mitt liv har jag haft jobb och åtaganden som liksom har löst av varandra. Men nu är det dags för mig att verkligen välja vad jag vill, och inte ta det som kommer till mig, utan att verkligen välja med omsorg det jag blir lycklig av. Det är både läskigt och spännande på samma gång, för hur kan man någonsin vara säker på att man gör rätt val?
Tur har jag i alla fall som får göra den här resan med den finaste killen jag vet. Det är värt så ofantligt mycket!
Min Juni-lista
Jag är en person som gillar att ha koll på det jag gör och på vart jag är på väg. Inte på det där tokigt kontrollerande sättet utan det yttrar sig oftast i att göra olika typer av listor. To do-listor, packningslistor, matlistor - ja allt är ett välkommet sätt att organisera mitt liv. Nyligen har jag börjat sätta upp lite mål för mig själv som sträcker sig månadsvis, och det behöver inte vara tråkiga måsten utan mer saker som jag vill göra.
Jag älskar konceptet att ta en bild på sig själv och sedan skriva sina mål på denna, precis som Elise gör, så jag har tänkt att det ska se ut som det gör ovan varje månad framöver. Så att jag har lite mer koll på at jag verkligen åstadkommer det jag vill göra.
Gör ni också listor?
Time flies
I dessa tider när allt mest kretsar kring sommarlov och studenter börjar jag alltid tänka tillbaka på min egen tid i skolan. Det kommer liksom automatiskt och jag blir alltid lite sorgsen av att göra det. Mest för att jag vet att tiden går så himla snabbt och att det är något som aldrig kommer tillbaka.
När jag jobbade på ett äldreboende i småland för många år sedan fanns det en man som var dement och mycket ängslig av sig (jag vet att det råder sekretess på sådana arbetsplatser men eftersom han gått bort för mycket länge sedan känns det okej att återberätta historien). Han var lång och skröplig och brukade vifta med armarna och stamma när det blev för jobbigt. En dag blev han jättesjuk och vi skulle göra en undersökning han inte tyckte om och jag ställde mig vid hans sida. Då tittade han upp på mig och log ett lugnt och igenkännande leende, tog min hand och sa "men dig, dig känner jag ju".
Jag har i efterhand förstått att jag var mycket lik någon han hållt kär tidigare i sitt liv och trodde helt enkelt att jag var hon. Han fick nämligen alltid en busig och ungdomlig glimt i ögat när jag kom in till honom och ibland viskade han att han skulle vinna på lotto så vi kunde rymma iväg tillsammans. Han hade fru och barn och jag tyckte aldrig att det var något obehagligt över situationen, han var bara en gammal och förvirrad man som hittat till ett minne han gömt långt bak i sitt inre.
Och jag insåg värdet av de minnen; det gör inget om man blir nostalgisk av att tänka tillbaka så länge vi minns att vi alltid bär det med oss.
Konstiga komplimanger
Häromdagen fick jag höra att jag var så kreativ att tjejen i fråga fick ont i huvudet. Eftersom detta skedde över internet så vet jag inte riktigt hur avsändaren menade detta men jag tolkade det som att det var på ett bra sätt, en komplimang helt enkelt.
Det fick mig att börja tänka på alla udda komplimanger jag fått genom åren och det allra konstigaste måste nog ändå vara när min pojkvän under gymnasietiden berömde mig för att jag "hade så himla vita ögonvitor". Beauty is in the eye of the beholder, indeed. Och det är väl det som är så fint? Vi borde ge varandra fler komplimanger, även om de kan ses som lite udda i vissa fall (men inte att den jag fick häromdagen var det på något sätt)!
Vilken är den knasigaste komplimangen ni har fått?
Om olika lukter
När vi var nere på stan idag svepte det in en vind med en riktig medelhavslukt. Hur det gick till eller vad en sådan vind luktar kan jag inte beskriva, men det händer rätt ofta att jag känner dofter som påminner mig om saker jag tidigare har upplevt.
Det fick mig att tänka på vad jag gillar för olika dofter, ja ni vet de där som kanske kommer lite oväntat men som man verkligen vill andas in så djupt man kan. Först är det nog källardoft - jag kan verkligen inte komma på något godare än en lite fuktig och kall källare. Men jag gillar också doften av solbränd hud, hästar och kor, bensin, syrener, vårt kokosmjöl, Viktors deodorant, nyfödd bebis och ett sommarregn på varm asfalt.
Har ni ockå favoritlukter som kanske är annat parfym och rosor?
Känns som att jag glömt en massa och hoppas på att ni ska kunna påminna mig om vad jag bör springa och sniffa på!
Om vad som är skämmigt
Jag kommer ihåg att jag som högstadieelev skämdes något otroligt när jag råkade kalla min manliga lärare för pappa istället för Göran, som var hans namn. Idag kallar jag oavsiktligt viktor för hans pappas namn men tycker inte att det är jobbigt alls.
Även om man förändras och mognar, för det är det jag tror är förklaringen till varför vi skäms för olika saker genom åren, så minns jag nästan alltid de tillfällena då jag tyckt att något har varit riktigt pinsamt. Oftast handlar det bara om situationer där jag känt mig utsatt och osäker på mig själv, typ som att säga fel namn till någon.
Ett minne som poppade upp var från när jag pluggade i Jönköping för två år sedan. Vi var på en fest och jag stod och pratade med ett gäng kompisar när en kille börjar sjunga "Baa bapabapaba" (början till låten yeah yeah wow wow) varpå jag glatt hänger på med "aaaaa". Vad som hade kunnat bli en superhärlig allsång med mina fina vänner blev istället till ett riktigt skämsminne då killen högt förklarar för alla att det där var världens sämsta (men fungerande) test för att se vilken tjej som var fullast på festen. Man slängde alltså ut den textraden rakt ut i rummet och den brud som nappade skulle man helst hålla sig borta från resten av kvällen.
Det är nog bland annat minnen som dessa som gjort att jag slutat dricka alkohol på det sättet. Men jag har bra många fler skämmiga saker på lager. Men har ni? Eller har ni något speciell grej ni tycker är pinsamt/jobbigt?
Barfota fötter
Nu när jag numera är stadsbo kan jag känna att jag förlorat en del av den friheten som sommaren skänker en som bor utanför stan. Man har nämre till skogen och kan springa barfota bland blommorna på ängarna. Äta frukost ute varje dag och bara njuta av att vara ute utan att hela tiden dela det med andra människor.
För att göra det bästa av situationen försöker jag och Viktor att njuta på bästa möjliga sätt. Igår gjorde vi därför så att vi tog med oss vår middag och satte oss uppe på berget och åt. Vi var ju där för bara någon dag sedan men då grillade vi och eftersom det inte funkar att göra varje vardag när tiden är knapp löste vi det såhär. Det behöver inte vara en fancy picknick utan ta bara med den maten ni ändå hade tänkt äta.
På så sätt fick vi ett alldeles eget uterum med den vackraste utsikten. Jag snodde tillbaka en liten del av friheten jag saknat.
När bloggen slukar en
Ibland känns det som att jag tappar bort mig själv i mitt bloggande. Som att jag känner att jag måste prestera och leverera, och när jag känner så så blir allt fel. Jag vill dela med mig av det jag gör och det jag tycker är fint, inte göra saker för att jag ska dela med mig av dem.
För att hitta tillbaka så tar jag ett litet steg bakåt och tänker på att internet är fullt av fler miljoner bloggar och folk som skriver på dessa. Människor som kanske är tusen gånger bättre än mig på en himla massa grejer. Människor som jag aldrig kan försöka bli bättre än, för då skulle jag köra slut på mig helt. Nej, en sak som är säker är att det i alla fall inte finns någon som mig där ute. Så det bästa jag kan göra är att bara vara jag. Att inte tappa bort mig. Att låta mig inspireras av andra men framför allt att inspireras i mitt eget skapande.
Det går inte att haka upp sig på hur många besökare man har eller kommentarer man får, även om hjärtat tar ett extra skutt när man ser hur fina saker ens läsare skriver.
Jag tävlar nämligen inte mot någon och det känns så skönt att ha kommit fram till detta.
Minnen från förr
Nu sitter jag på bussen ner till Helsingborg och försöker surfa på deras otroligt sega internet. Det går inte så jättebra så jag får helt enkelt nöja mig med att sjunka ner i sätet och begrunda naturen som susar förbi utanför fönstret. Vi passerade precis en åker med en massa balar och det fick några gamla minnen att vakna till liv.
En sommar var jag au pair i Norge åt en svensk familj som var.. hm låt oss säga riktiga storstadsmänniskor. Kanske lite vana vid lyx och flärd och under min tid där försökte föräldrarna laga mat en enda gång och det resulterade i att brandarmet gick igång samt en liten misskalkulation som gjorde att vi fick äta kycklingen först och sedan vänta ytterligare en kvart på att riset skulle bli klart.
Hur som helst så var vi och vandrade i bergen en dag och då fick vi se ett gäng balar på en åker. Åh, titta där barn, sa mamman. Spring dit och hoppa för det är precis som en studsmatta! Barnen blev otroligt snopna när de klättrat upp och märkte att det bara kom ett stumt ljud från balarna när de hoppade på dem.
Alla som växt upp på landet (och säkert så många fler) vet ju att de är otroligt hårt packade och inte har det minsta fjädring i dem.
Jag tycker det är så fint att vi upplever och lär oss olika saker i våra liv. Jag och Viktor är ju nästan jämngamla men ändå har vår uppväxt och liv fram tills nu sett så olika ut. Och tänk så mycket vi då faktiskt kan lära av varandra!
Tjejer som hatar
En av de värsta sakerna jag vet är den hemska behandlingen många tjejer utsätter varandra för.
Jag har aldrig varit mobbad, utan alltid haft väldigt många bra vänner. Men tjejerna i årskurserna över mig har alltid (oberoende av vilken skola det har varit) börjat störa sig på mig och börja reta mig. Jag har fått höra allt möjligt men det värsta var nog när jag i tvåan på gymnasiet började på en ny skola. Treorna var på praktik de första veckorna och när de kom tillbaka hade jag fått flera vänner i min nya klass. Deras första kväll på skolan hade vi ett samkväm (som en liten show där vi drev med allt och alla) och jag, som är en riktig teaterapa, var såklart med. Efter vår show hörde jag tjejerna i trean väsande fråga mina klasskompisar vem jag var. Sen den dagen kallade de mig sugga varje gång de såg mig och försökte förnedra mig på deras egna samkväm.
Varför? Frågar vi dem idag så skulle de väl säga att jag var ful eller tjock eller något liknande. Men snälla, ingens utseende kan reta någon så mycket att de behöver säga något nedsättande varje gång de ser en. Jag är framåt, pratglad,sprallig, glad och faktiskt väldigt väldigt bra och jag får säga det själv. Det kanske var en anledning.
Så tjejer, snälla sluta med detta! Jag vet att det finns så många som ser något hos en tjej som gör dem avundsjuka och istället måste trycka ner dem för det. Varför inte helt enkelt säga "Fy, vad snygg kropp du har" istället för att muttra "Mm men hon har en fet röv" bakom ryggen. Avundsjuka är inget dåligt.
Ni behöver varandra mer än ni tror.
En liten förklaring och förändring
Först och främst så vill jag tacka så hemskt mycket för alla fina kommentarer ni har skrivit här. Jag har svarat på varenda en men ända sedan jag blev veckans blogg och på grund av det hamnade på mest aktiva-listan så har även väldigt många oväsentliga kommentarer trillat in här. Jag förstår såklart att dessa "hur mår du"- kommentarer är ett sätt att locka besökare till sin blogg men jag har ändå gått in där och lämnat någon spår, för det har känts som det enda rätta. Jag har bara haft den här bloggen i lite mer än en månad och är knappast någon stjärna som kan strunta i att besvara de hälsningar jag får,
Men nu har detta slutat med att jag varje morgon får sitta i minst tre timmar och besvara kommentarer och jag känner att det inte håller längre. Jag försöker att aldrig skriva negativa inlägg på min blogg och jag vill att ni förstår att detta inte heller är något jag gnäller på.
Men jag vill att mina läsare ska komma hit in för att de vill läsa min blogg, inte av någon annan anledning. Därför gör jag inte heller några bloglovin'-byten (så var det sagt). Därför har jag bestämt mig för att svara på allt som är av värde för mig (och ni som faktiskt läser detta är ju exempel på sådana) och på samma sätt kommentera andras bloggar ifall det är något jag gillar.
Känns det rimligt för er ockaå? Tycker att det känns lite läjligt att skriva något som detta, känner mig som en diva. Men jag hoppas att ni förstår!
Needles and pins
Det har sedan jag la upp inlägget om mina tatueringar kommit att bli lite diskussioner kring ämnet. Vissa tycker att det är snyggt och vill ha/har egna, några tycker det är snyggt men skulle aldrig kunna tatuera sig och en del tycker inte det är snyggt och skulle aldrig kunna göra det. Jag är som sagt lite kluven och tycker det är snyggt men vill nog inte ha fler just nu.
Hur känner ni inför det? Snyggt eller ser det ovårdat ut? Ja/nej?
Ifall ni vill ha inspiration tycker jag att ni ska gå in här eller här, man blir helt hooked! Och tänk på att alltid fundera både en och två gånger extra innan ni gör en tatuering, för jag har hört att det där med laserbehandling inte är speciellt härligt! Och vill man se mina finns de ju här.
Förebygg din down spiral
När man däremot inte alls är stressad kan man ta lite kort i sin obäddade säng
Jag tror nog att jag oftast är en rätt så glad människa som ser livet från den ljusa sidan. Men ibland så inträffar saker som gör att man slås ned och tappar lite av sin glöd. För mig är denna faktor framför allt stress och vid för mycket påtryckande stress blir jag näst intill deprimerad. Det gäller oftast inte i arbetslivet utan det är snarare ifall det finns en yttre press på att jag måste göra massa saker eller förväntas att klara av flera saker som gör att jag känner såhär.
Jag har kommit på att ifall jag har det städat runt omkring mig så förminskas möjligheten att jag ska gå in i det här låga läget och då har framför allt to do-listor tidigare varit en räddning. Man kan även se ifall jag inte mår så bra på mina blommor då jag alltid glömmer att vattna dem vid sådana här tillfällen. Vissnande blommor betyder alltså en lite vissen Sandra.
Det har tagit mig en rätt lång tid att känna igen mitt humör och lära mig hur jag ska undvika nedgångarna. Jag tror det är viktigt för alla att försöka lära känna sig själv så man slipper att hamna i dessa situationer, för de kan vara väldigt svåra att ta sig ur. Du kanske också har något sådant?
Länkkärlek, att härmas & avundsjukan Del 1
Det här är en bild jag började på, men aldrig slutförde, när jag precis köpt mina första promarkers. Det är en version av Annas fina bild, som föreställer Clara vilket min dock inte gör. För övrigt två bloggare jag älskar!
Jag tycker att man ofta ser människor (både i bloggar men också hos författare och liknande) som hävdar att de aldrig läser andras texter, kollar på andras bilder och så vidare för att de inte vill influeras, härmas eller vad detta nu kan vara. I samma andetag hävdar man att man aldrig hört talas om vare sig den eller den och att man bara kör sitt eget race.
Men är det så farligt att bli inspirerade av andra? Är det inte fantastiskt att kunna se något man gillar och bli så pass inspirerad att man själv vill göra en egen version? Jag älskar att möta människor som väcker skaparglädjen i mig och får mig att bli kreativ. För mig gör det inget om idén från början var någon annans, den ger ju mig lika mycket glädje ändå.
Jag säger inte att härmas och inspireras är samma sak, men det jag tycker alla borde bli bättre på är att erkänna att man faktiskt inspireras av andra. Och med det sluta skämmas för att man inte kan allt själv och därmed även länka, berömma, tacka de människor som givit en idén från början. Det är okej att erkänna att någon annan är bättre än en själv eller att man kanske rent av är avundsjuk på någon. Det är också fritt fram att vara stolt över det man själv åstadkommer och jag tror balansen heter ödmjukhet.
Kanske blir Anna galen på mig eller otroligt glad för att hon fått någon annan, som inte plockat upp pennorna på sex år, att börja teckna igen, jag vet inte. Men jag är säker på att det känns skönare att få cred för det man gjort än att någon "snor" ens idéer.
Jag känner att jag har lite mer att säga, så jag tror att jag tar en del två en annan dag :)
