Saker vi inte pratar om: att slänga en vän

OBS! Du vet väl att min blogg har flyttat? Du hittar den på: ATILIO.METROMODE.SE
 
Den senaste tiden har jag funderat på det här med att avsluta vänskapsrelationer som inte håller, som är destruktiva, som får en att må dåligt, som är tråkiga, som tar för mycket energi. Många verkar ha samma vänner och kompisgäng livet ut men så är inte riktigt fallet för mig. Jag har skrivit en krönika i ämnet som du kan läsa här:
 
Dags att gallra
 
För två år sedan började jag odla mina egna grönsaker och i början var jag så ivrig över att få något att växa att jag petade ner flera frön på samma ställe. När den första ynkliga lilla stammen tittade upp ur jorden var jag i extas. När fler och fler plantor tittade fram lät jag dem bara växa på i min iver. Först när jag insåg att de konkurrerade ut varandra och att vissa plantor skulle bli svagare förstod jag att det var dags att gallra och bara behålla de starkaste. Jag minns att jag fick blunda när jag slängde de första klena tomatplantorna, jag hade ju själv sått ett frö och sett det växa upp. Jag hade skapat ett liv och det kändes hemskt att förpassa det till soporna.

Efterhand som mitt odlarintresse växte så insåg jag att man MÅSTE göra dessa gallringar för att bara behålla de friska och starkaste exemplaren. Jag märkte ju själv hur mycket min skörd gynnades av att jag bara lät en bra planta växa fram. När jag kunde ge all tid, näring, vattning och ljus åt denna enda  visade den sig växa otroligt hög och ge mig så mycket frukt tillbaka att jag knappt orkade ta emot det.

Det fick mig att tänka på vänskap och hur lik en sådan relation egentligen är det som jag precis har beskrivit för dig. ”Man kan aldrig få för många vänner” sägs det ju, men kanske blir man ändå otillräcklig om man försöker portionera ut sin tid och kärlek på för många personer. Kanske är det då lätt att satsa på fel planta, speciellt om man ser till det ytliga och satsar på de med störst blad/ status och inte tänker på att det inte har något att göra med vem som kommer generera mest frukt/glädje.

Ibland måste man bara blunda och stoppa den där klena, rangliga relationen i en svart sopsäck. Det är jobbigt för liksom med en planta har man ju sått ett frö och sett en relation växa fram. Men satsar man på de starka så kommer man också se relationen blomstra.

(slut)

Hela mitt liv har jag dragits till två typer av människor. Den starka vännen som bara haffar tag i en och presenterar ett helt nytt sammanhang. Som efter hand ändrar på en själv lite i taget och till slut har manipulerat bort allt det men en gång var. Eller den svagare länken, den jag blir en mamma och mentor till. En vän som tar all energi på exakt motsatt sätt eftersom man måste hålla i handen hela, hela tiden. Det har aldrig varit svårt för mig att säga upp en vänskap, till slut tar det stop och jag inser att vi är helt fel för varandra (dessutom har jag ingra problem med att vara själv, läs här) och att jag flyttat runt som en galning har underlättat det här beteendet.
 
Först det senaste året har jag insett att det finns fina vänner där ute. Som är precis som mig. Som ger mig lust och energi, som inte vill ändra på mig, som inte behöver mitt stöd dygnet runt och som jag skulle vilja behålla för alltid. Klart att man ska försöka reparera en vänskap om det går, att man ska försöka att inte såra någon annnans känslor. Men kanske ändå viktigare än så: man väljer själv vilka personer man vill ha i sitt liv. Och man kan faktiskt välja att bara omge sig med bra människor. Jag lovar, det är så.

Ni får som vanligt gärna dela med er av egna tankar och erfarenheter bland kommentarerna. Det är helt okej att göra det anonymt om man känner att det är ett känsligt ämne.