Saker vi inte pratar om: att slänga en vän

OBS! Du vet väl att min blogg har flyttat? Du hittar den på: ATILIO.METROMODE.SE
 
Den senaste tiden har jag funderat på det här med att avsluta vänskapsrelationer som inte håller, som är destruktiva, som får en att må dåligt, som är tråkiga, som tar för mycket energi. Många verkar ha samma vänner och kompisgäng livet ut men så är inte riktigt fallet för mig. Jag har skrivit en krönika i ämnet som du kan läsa här:
 
Dags att gallra
 
För två år sedan började jag odla mina egna grönsaker och i början var jag så ivrig över att få något att växa att jag petade ner flera frön på samma ställe. När den första ynkliga lilla stammen tittade upp ur jorden var jag i extas. När fler och fler plantor tittade fram lät jag dem bara växa på i min iver. Först när jag insåg att de konkurrerade ut varandra och att vissa plantor skulle bli svagare förstod jag att det var dags att gallra och bara behålla de starkaste. Jag minns att jag fick blunda när jag slängde de första klena tomatplantorna, jag hade ju själv sått ett frö och sett det växa upp. Jag hade skapat ett liv och det kändes hemskt att förpassa det till soporna.

Efterhand som mitt odlarintresse växte så insåg jag att man MÅSTE göra dessa gallringar för att bara behålla de friska och starkaste exemplaren. Jag märkte ju själv hur mycket min skörd gynnades av att jag bara lät en bra planta växa fram. När jag kunde ge all tid, näring, vattning och ljus åt denna enda  visade den sig växa otroligt hög och ge mig så mycket frukt tillbaka att jag knappt orkade ta emot det.

Det fick mig att tänka på vänskap och hur lik en sådan relation egentligen är det som jag precis har beskrivit för dig. ”Man kan aldrig få för många vänner” sägs det ju, men kanske blir man ändå otillräcklig om man försöker portionera ut sin tid och kärlek på för många personer. Kanske är det då lätt att satsa på fel planta, speciellt om man ser till det ytliga och satsar på de med störst blad/ status och inte tänker på att det inte har något att göra med vem som kommer generera mest frukt/glädje.

Ibland måste man bara blunda och stoppa den där klena, rangliga relationen i en svart sopsäck. Det är jobbigt för liksom med en planta har man ju sått ett frö och sett en relation växa fram. Men satsar man på de starka så kommer man också se relationen blomstra.

(slut)

Hela mitt liv har jag dragits till två typer av människor. Den starka vännen som bara haffar tag i en och presenterar ett helt nytt sammanhang. Som efter hand ändrar på en själv lite i taget och till slut har manipulerat bort allt det men en gång var. Eller den svagare länken, den jag blir en mamma och mentor till. En vän som tar all energi på exakt motsatt sätt eftersom man måste hålla i handen hela, hela tiden. Det har aldrig varit svårt för mig att säga upp en vänskap, till slut tar det stop och jag inser att vi är helt fel för varandra (dessutom har jag ingra problem med att vara själv, läs här) och att jag flyttat runt som en galning har underlättat det här beteendet.
 
Först det senaste året har jag insett att det finns fina vänner där ute. Som är precis som mig. Som ger mig lust och energi, som inte vill ändra på mig, som inte behöver mitt stöd dygnet runt och som jag skulle vilja behålla för alltid. Klart att man ska försöka reparera en vänskap om det går, att man ska försöka att inte såra någon annnans känslor. Men kanske ändå viktigare än så: man väljer själv vilka personer man vill ha i sitt liv. Och man kan faktiskt välja att bara omge sig med bra människor. Jag lovar, det är så.

Ni får som vanligt gärna dela med er av egna tankar och erfarenheter bland kommentarerna. Det är helt okej att göra det anonymt om man känner att det är ett känsligt ämne.

När skrattet har fastnat

OBS! Du vet väl att min blogg har flyttat? Du hittar den på: ATILIO.METROMODE.SE
 
 
dsc_0640_5384cf7addf2b32a2c710733
Hur ofta kan man älta en och samma sak innan alla ger upp hoppet och faktiskt slutar läsa det man skriver? Jag vill fylla den här platsen med sanna och ärliga tankar samtidigt som jag ju inte vill att den ska fyllas med gnäll och negativitet.
 
Men den senaste tiden har jag börjat tänka att jag vill lämna allt. Bomma igen bloggen, säga hejdå till Viktor och katterna och flytta långt, långt ut i skogen för att gömma mig för omvärlden. Det är min lösning på alla jobbiga problem och känslor och att fly sådär är ett sätt att slippa leva och känna så mycket. Tanken kommer aldrig bli verklighet men är ändå en bra påminnelse om att allt inte står rätt till. När jag börjar rygga tillbaka för beröring, när jag tycker att det är jobbigt att bli tilltalad och betraktad inser jag att jag är alldeles för stressad. När allt som inte är jag och det jag har framför mig för stunden blir ett störande moment har allt gått lite över styr.
 
dsc_06261_5384cf7b2a6b22ab8144e987
Det är då jag tänker, hur nära har jag till skrattet egentligen? Ju längre bort det hamnar desto närme kanten står jag. Och där nere vet jag vad som väntar, avgrundsjupet som slukar en hel om man inte passar sig. Ett år har jag haft den här bloggen och ändå lägger jag ner lika mycket tid som de som har det som sitt enda jobb, som kanske samlat på sig erfarenhet under tio års tid. För det mesta känns det rimligt, allt som syns här är ju jag och det jag gör och så länge det känns roligt är det okej för mig. Men när jag blir irriterad för att min sambo vill byta ett par ord med mig märker jag att det går för långt. Plötsligt har jag börjat sträva efter något som inte enbart är jag och med det försvinner även glädjen och skrattet.
 
Jag ska inte sluta blogga, det var aldrig min tanke och jag skrev dessutom texten här ovan för tre veckor sedan. Att komma till kärnan med problemet och inse att ingen går under eller dör om jag sänker kraven på mig själv var det enda som faktiskt behövdes. Jag har sedan texten skrev inte ens dragit ner på antalet inlägg eftersom innehållet hela tiden funnits där utan den enda skillnaden är att jag bestämt mig för är att aldrig titta in här och känna att jag måste leverera, producera och hela tiden bräcka mig själv. Jag var tvungen att återkomma till mitt one little word som är fröjd. Jag vill att det jag gör ska vara en fröjd, för mig.
 
Vad skönt att få det sagt, nu kanske jag inte behöver fly ut i skogen ändå.

Kan vi inte sluta bedöma andras matvanor?

 OBS! Du vet väl att min blogg har flyttat? Du hittar den på: ATILIO.METROMODE.SE
 
20150425_1720
Kallar du det där brakfrulle? Blir du verkligen mätt på en så liten portion? Orkar du allt det där? Tänker du på att äta mer såhär ibland?

Nästan alla kommentarer jag får här på bloggen är välmenande och frågorna ovan är antagligen inget undantag. De skrevs inte under en debatterande eller känsloväckande text utan är frågor från inlägg då ni fått följa med mig i bilder under en hel dag.

I veckan skrev Underbara Clara den här texten och det jag tycker var mest intressant med den var att läsa svaren i kommentarsfältet. Många hävdade att man måste få kritisera, tänka till och problematisera för att bryta rådande normer i samhället. Normen om fettföraktet, den som hetsar till viktnedgång och tighta kroppar blir vi inte av med om vi inte får uttrycka våra känslor kring ett inlägg om en viktkurva. Aye, aye - jag hör er och jag håller med men kan vi inte bara fokusera lite på maten en stund?

20150505_3366
På andra sidan bloggosfären hittar jag det här inlägget av Blondinbella. En person jag själv uppfattar har en sund inställning till mat och som visar att det är helt okej att äta det en blir sugen på. Men eftersom jag inte har något problem med hennes inlägg om sötsaker lämnar jag över tolkningsföreträdet till den som faktiskt blir ledsen, kränkt eller triggad. Jag anser att alla har rätten till sina egna känslor, men kan vi verkligen ställa alla andra människor till svars för hur vi känner inför deras matintag?

I det här inlägget släppte jag loss diskussionen om triggervarningar och tillsammans tycker jag att vi kom fram till att det man bör undvika är att lägga värderingar kring mat och kostvanor. Att strunta i att skriva att man är duktig för att man ätit si och så, att inte poängtera hur nyttig man varit osv för att det är detta som kan trigga andra att svälta sig, hetsäta eller enbart må dåligt. Och det låter ju så rimligt!

20150313_4833
Att vara alla människor till lags är ouppnåeligt. Att problematisera hur saker framställs och framhålls är viktigt för att på något sätt kunna förändra den betungande normbilden. Men borde inte det första steget vara att sluta värdera och bedöma någon annans matvanor överhuvudtaget? Om jag inte reflekterat kring hur jag äter tidigare så gör jag definitivt det nu när jag vet att det finns långa piskor och pekpinnar som hela tiden ska fösa mig in i en ny riktigt.

Kan vi inte bara sluta upp med att bedöma andras matvanor?

http://atilio.metromode.se/2014/11/26/2014_november_diy-adventsljusstake-a-la-ernst-2/