När hästtjejen blev ett nättroll

Jag är inte helt säker på vilken sommar det är. Kanske är det 2002 och sommarlovet mellan sjuan och åttan. Jag har precis börjat hänga lite med Jenny som bor i huset mitt emot, hon är nog något år yngre än mig men vi har i alla fall samma intresse - hästar. Såhär i efterhand kan jag inte ens minnas hur hon såg ut, jag ser ett lockigt barr framför mig och möjligtvis ett par glasögon men inte mer än så. Men det nickname hon använde på ptroo kommer jag nog alltid minnas. Jenny_ferm.
 
Egentligen var ju allt fejk redan från början men jag menar, vi var ett gäng barn vars högsta dröm var att ha en egen häst. Därför räckte det med att man hade ett foto från turridningen på zoo för att man skulle hävda att det var ens egen ponny. Om man bara låtsades tillräckligt mycket så kändes det faktiskt till slut som att man var en del av den där exklusiva gruppen hästägare.
 
Men att ljuga för positiv vinning blev snabbt tråkigt. Att lura tolvåringar vars källkritik inte ens existerade gav mig inte lika mycket som jag hade hoppats på. Det var då jag gjorde det. Jag luskade ut lösenordet till Jennys sida och att logga in där var som att ta första fixen av en beroendeframkallande drog. Som att vrida på kranen. Som att släppa ett troll löst.
 
Jag skrev taskiga kommentarer lite hej vilt på allas sidor men min bästa grej var att låtsas som om Jenny_ferm var den största idioten som gått i ett par skor. I forum efter forum for jag med osanningar och luftade mina påhittade och konstiga värderingar. Jag ville inte ha positiva reaktioner längre, jag ville skapa kaos. Varje gång jag träffade den riktiga Jenny var hon mer och mer förbryllad över varför hon fick så mycket hat på sin sida. Jag njöt, för att undanröja mina spår var ännu en del av mitt spel och att den här fysiska personen inte hade en aning om vad jag gjorde i hennes namn adderade bara en extra dimension. Jag har ingen aning om hur länge det här pågick men vad som hände sen minns jag tydligt.
 
Vi sitter uppe i vårt allrum, rummet där solens strålar aldrig letar sig in och där luften står still en varm sommar som denna. En liten håla perfekt för ett nättroll som lever på hat och andras olycka. Jenny och jag ska sitta vid datorn ihop och utan att tänka mig för loggar ut för att ge plats åt henne. När hon ska fylla i sina uppgifter finns de redan där och aldrig förr har jag sett hur sanningen klarnar i någon annans ögon än vad det gjorde just där och då. Jag minns idag inte hur hon såg ut, men jag minns den där minen hon tittade på mig med. Minns hur sårad och förbryllad hon var, minns äcklet och tvivlet. Minns att hon inte behövde yttra ett enda ord eftersom allt som fanns att säga fanns i den där minen. Hon stormade ner för trappan och sen såg jag aldrig henne igen. 
 
 
Idag har jag levt dubbelt så många år som jag själv var den sommaren och jag har lärt mig en hel del av det som inträffade. Ett sånt beteende passar verkligen en nybliven tonåring ett sommarlov i högstadiet. Att tänka på att det finns vuxna människor som beter sig på det här sättet tycker jag är skrämmande.

Lite om tid

Förra året skrev jag den här texten som i princip är lika aktuell som dagen den skrevs. Därför återpublicerar jag den här.
 
Jag har en inbyggd stress i mig själv som gör att jag alltid går runt med en känsla av att jag är otillräcklig. En känsla som säger åt mig att jag måste göra mer, hinna mer, se mer. Men det är varken ett krävande jobb eller sociala medier som sänker mitt självförtroende - det är tiden. Den där förbaskade tiden som aldrig tycks vara på min sida. Därför tänker jag så mycket på att njuta av nuet att jag hela tiden blickar framåt och planerar in fler saker jag ska hinna med i "nuet" innan det ögonblicket är förbi. Det gör ju att jag aldrig riktigt är i synk med vad som faktiskt är här och nu. Jag har en fysisk form som är på plats för att njuta, uppleva och se men mentalt har jag redan stressat vidare till nästa upplevelse.
 
För att tala klarspråk kan vi ta vitsipporna ovan som ett exempel. För några veckor sedan åkte jag förbi en helt fantastisk vitsippeskog och tänkte att jag måste dit och fotografera när allt slagit ut. Olika omständigheter gjorde att utflykten (det är en rätt lång cykelväg dit) sköts upp och runt gick jag med ont i magen för att ögonblicket snart skulle vara över. I onsdags tog jag mig äntligen dit, knäppte ett trettiotal bilder och cyklade sedan hem igen. Det var det. Det var allt. Om det var värt att stressa för i två veckor? Knappast, men jag hann i alla fall dit innan det var för sent!
 
Det låter inte helt sunt, jag vet det. Jag har ju dessutom tidigare skrivit om hur jag kommit till insikt att bland annat bloggande bör ske enbart för en själv för att det ska vara möjligt att fortsätta. Alltså, att blogga bara för någon annans skull eller för att man måste är inte hållbart i längden. Jag älskar att vara utomhus, jag älskar att göra utflykter och se nya saker men just nu gör jag det av fel anledning, jag gör det för någon annan och för att jag tror att jag måste. Jag gör det för att jag tror att tiden och jag är inne i någon form av maktkamp där jag faktiskt har en chans att vinna om jag bara hinner göra så mycket som möjligt inom de givna tidsramarna. Min största sorg är dock att tiden faktiskt inte är på min sida. Jag är en förlorare i detta fallet, i alla fall så länge jag känner som jag gör. Jag förstår bara inte hur vi ska kunna bli vänner, tiden och jag.

Vi talar alla samma språk

Förra veckan tog jag del av en rad olika kändisars reflektioner kring det här med  språk. Hur samma ord och uttal kan betyda något helt annat beroende på i vilket land man säger det.

Soran Ismail hade precis kommit hem från en resa i Tanzania och berättade glatt i sin podcast att man faktiskt kan fler ord på Swahili än man tror. Om man har sett Lejonkungen då, för det är visst så att Simba faktiskt betyder lejon samtidigt som Pumbaa är ordet för dum eller fånig.

Pernilla Wahlgren berättade i sin tur om en pinsam situation under en taxiresa i Singapore.  Det varnämligen först när hon högt och ljudligt deklarerat att hennes nya strandväska hade hela sex fack som hon insåg att den engelskatalande chauffören möjlitvis blev lite fundersam över hennes ordval.

Clara Henry gjorde ett litet experiment med anknytning till händelsen ovan. Hon skrev ihop några svenska ord och bad komikern Mamrie Hart läsa dem högt för att sedan försöka gissa vad de faktiskt betyder på vårt språk. På listan stod ord som toppfart och slutstation, något som fick amerikanskan att brista ut i gapskratt.

Alla dessa små anekdoter får mig att tänka tillbaka på en utlandsresa jag gjorde för en herrans massa år sedan.  En kväll satt vi och åt på en restaurang där det surrades på flera olika språk kring borden. Gästerna pratade alla fritt och brett eftersom ingen annan ändå förstod vad som sas. I denna matsal, till bredden fylld av olika nationaliteter, släpper en man plötsligt en tydlig brakare. Surret vid de andra borden slutar tvärt och tystnaden blir påtaglig. Fadern i mitt resesällskap lutar sig fram mot oss barn och viskar att det där, DET är minsann likadant på alla språk.  

Det är kanske lätt att glömma när modersmålet skiljer sig åt, men i viss mån talar vi alla samma språk.