När hästtjejen blev ett nättroll

Jag är inte helt säker på vilken sommar det är. Kanske är det 2002 och sommarlovet mellan sjuan och åttan. Jag har precis börjat hänga lite med Jenny som bor i huset mitt emot, hon är nog något år yngre än mig men vi har i alla fall samma intresse - hästar. Såhär i efterhand kan jag inte ens minnas hur hon såg ut, jag ser ett lockigt barr framför mig och möjligtvis ett par glasögon men inte mer än så. Men det nickname hon använde på ptroo kommer jag nog alltid minnas. Jenny_ferm.
 
Egentligen var ju allt fejk redan från början men jag menar, vi var ett gäng barn vars högsta dröm var att ha en egen häst. Därför räckte det med att man hade ett foto från turridningen på zoo för att man skulle hävda att det var ens egen ponny. Om man bara låtsades tillräckligt mycket så kändes det faktiskt till slut som att man var en del av den där exklusiva gruppen hästägare.
 
Men att ljuga för positiv vinning blev snabbt tråkigt. Att lura tolvåringar vars källkritik inte ens existerade gav mig inte lika mycket som jag hade hoppats på. Det var då jag gjorde det. Jag luskade ut lösenordet till Jennys sida och att logga in där var som att ta första fixen av en beroendeframkallande drog. Som att vrida på kranen. Som att släppa ett troll löst.
 
Jag skrev taskiga kommentarer lite hej vilt på allas sidor men min bästa grej var att låtsas som om Jenny_ferm var den största idioten som gått i ett par skor. I forum efter forum for jag med osanningar och luftade mina påhittade och konstiga värderingar. Jag ville inte ha positiva reaktioner längre, jag ville skapa kaos. Varje gång jag träffade den riktiga Jenny var hon mer och mer förbryllad över varför hon fick så mycket hat på sin sida. Jag njöt, för att undanröja mina spår var ännu en del av mitt spel och att den här fysiska personen inte hade en aning om vad jag gjorde i hennes namn adderade bara en extra dimension. Jag har ingen aning om hur länge det här pågick men vad som hände sen minns jag tydligt.
 
Vi sitter uppe i vårt allrum, rummet där solens strålar aldrig letar sig in och där luften står still en varm sommar som denna. En liten håla perfekt för ett nättroll som lever på hat och andras olycka. Jenny och jag ska sitta vid datorn ihop och utan att tänka mig för loggar ut för att ge plats åt henne. När hon ska fylla i sina uppgifter finns de redan där och aldrig förr har jag sett hur sanningen klarnar i någon annans ögon än vad det gjorde just där och då. Jag minns idag inte hur hon såg ut, men jag minns den där minen hon tittade på mig med. Minns hur sårad och förbryllad hon var, minns äcklet och tvivlet. Minns att hon inte behövde yttra ett enda ord eftersom allt som fanns att säga fanns i den där minen. Hon stormade ner för trappan och sen såg jag aldrig henne igen. 
 
 
Idag har jag levt dubbelt så många år som jag själv var den sommaren och jag har lärt mig en hel del av det som inträffade. Ett sånt beteende passar verkligen en nybliven tonåring ett sommarlov i högstadiet. Att tänka på att det finns vuxna människor som beter sig på det här sättet tycker jag är skrämmande.