Igår poddade jag med en tjej som utbrast "Vad skönt att få höra att någon annan känner likadant som jag" när jag berättade hur mycket jag värdesätter ensamheten och den kreativa kraft den föder. Jag har skrivit lite om detta ämnet tidigare och tänkte därför citera en bit ur ett äldre inlägg nu.

 

"Jag ska försöka att skriva om detta så försiktigt som möjligt för jag vill inte att mina nära ska tro att jag inte tycker om dem, för det gör jag ju - massor! Men ofta känner jag att jag nog är en rätt dålig vän som nästan aldrig har tid att ses. Men tiden i mitt liv är så himla knapp, jag kämpar mot den varje dag och all tid som blir över för mig själv är så otroligt viktig för mig. Jag trodde tidigare att alla andra människor samlar kraft genom att umgås med vänner och att jag var den enda som verkligen njöt av att vara ensam hemma. Men jag vet nu att det inte är så, det finns fler än jag som njuter av sitt egna sällskap. Lite av det tror jag beror på ett rikt inre liv, alltså att så mycket pågår inom mig att jag aldrig känner mig ensam. I den kreativa process som jag ofta befinner mig i känner jag sällan ett behov av att träffa andra för jag får ändå ut den på något sätt. Som sagt, det här handlar inte om att jag inte vill vara social. Eller lite kanske, för att småprata är verkligen inte min bästa syssla, men att göra något med en kompis tycker jag väldigt mycket om. Det det egentligen handlar om är att det är så svårt för mig att göra avkall på den lilla tiden som finns för att liksom "slösa bort den" genom att göra ingenting med någon annan. Usch, jag låter riktigt hemsk. Men jag styrs så mycket av lust och en drift av att få göra något nödvändigt, att få prestera och känna mig nöjd."

Det låter kanske konstigt det här. Speciellt när man har en sambo som man ibland säger "vi göööör ju aldrig någonting" till. Men livet med honom, den här bloggen (som ju gör att jag interagerar med många fina personer varje dag) och det sociala arbetet på biblioteket gör att min kvot av umgänge nästan alltid är fylld. Jag har vänner jag gärna bokar in saker med; utflykter, äventyr och ibland bara en fika om jag har vägarna förbi. Men att ha en vän som ringer (okej, min motvillighet till att svara i telefonen är nästan ett eget kapitel!) och vill att man ska hänga med och shoppa (urk, nästan tråkigaste grejen) tre dagar i veckan ger mig alldeles för lite andningsutrymme. För att kunna vara en harmonisk kompis, partner och människa som inte tappar bort mig i det virrvarr som livet ibland är måste jag få vara själv ibland. 

På samma sätt tror jag att det finns personer som känner lika starkt för den motsatta sidan, alltså att de laddar batterierna i sammanhang där de får umgås med andra människor. Personer som hela tiden vill ha ett fullspäckat schema med olika aktiviteter för att det gör dem som mest lyckliga. Säkerligen finns det någon som läser som har perfekt balans mellan de olika komponenterna och aldrig behöver ha ångest över att vara ensam eller känna sig slut för att de måste träffa så mycket människor. Om jag får bestämma hade jag velat leva mitt liv som morgondagens podgäst gör (hint om vem det är här). Hur skulle ni vilja ha det?