Saker vi inte pratar om: ensamheten

Igår poddade jag med en tjej som utbrast "Vad skönt att få höra att någon annan känner likadant som jag" när jag berättade hur mycket jag värdesätter ensamheten och den kreativa kraft den föder. Jag har skrivit lite om detta ämnet tidigare och tänkte därför citera en bit ur ett äldre inlägg nu.
 
"Jag ska försöka att skriva om detta så försiktigt som möjligt för jag vill inte att mina nära ska tro att jag inte tycker om dem, för det gör jag ju - massor! Men ofta känner jag att jag nog är en rätt dålig vän som nästan aldrig har tid att ses. Men tiden i mitt liv är så himla knapp, jag kämpar mot den varje dag och all tid som blir över för mig själv är så otroligt viktig för mig. Jag trodde tidigare att alla andra människor samlar kraft genom att umgås med vänner och att jag var den enda som verkligen njöt av att vara ensam hemma. Men jag vet nu att det inte är så, det finns fler än jag som njuter av sitt egna sällskap. Lite av det tror jag beror på ett rikt inre liv, alltså att så mycket pågår inom mig att jag aldrig känner mig ensam. I den kreativa process som jag ofta befinner mig i känner jag sällan ett behov av att träffa andra för jag får ändå ut den på något sätt.
 
Som sagt, det här handlar inte om att jag inte vill vara social. Eller lite kanske, för att småprata är verkligen inte min bästa syssla, men att göra något med en kompis tycker jag väldigt mycket om. Det det egentligen handlar om är att det är så svårt för mig att göra avkall på den lilla tiden som finns för att liksom "slösa bort den" genom att göra ingenting med någon annan. Usch, jag låter riktigt hemsk. Men jag styrs så mycket av lust och en drift av att få göra något nödvändigt, att få prestera och känna mig nöjd."
 
Det låter kanske konstigt det här. Speciellt när man har en sambo som man ibland säger "vi göööör ju aldrig någonting" till. Men livet med honom, den här bloggen (som ju gör att jag interagerar med många fina personer varje dag) och det sociala arbetet på biblioteket gör att min kvot av umgänge nästan alltid är fylld. Jag har vänner jag gärna bokar in saker med; utflykter, äventyr och ibland bara en fika om jag har vägarna förbi. Men att ha en vän som ringer (okej, min motvillighet till att svara i telefonen är nästan ett eget kapitel!) och vill att man ska hänga med och shoppa (urk, nästan tråkigaste grejen) tre dagar i veckan ger mig alldeles för lite andningsutrymme. För att kunna vara en harmonisk kompis, partner och människa som inte tappar bort mig i det virrvarr som livet ibland är måste jag få vara själv ibland. 
 
På samma sätt tror jag att det finns personer som känner lika starkt för den motsatta sidan, alltså att de laddar batterierna i sammanhang där de får umgås med andra människor. Personer som hela tiden vill ha ett fullspäckat schema med olika aktiviteter för att det gör dem som mest lyckliga. Säkerligen finns det någon som läser som har perfekt balans mellan de olika komponenterna och aldrig behöver ha ångest över att vara ensam eller känna sig slut för att de måste träffa så mycket människor. Om jag får bestämma hade jag velat leva mitt liv som morgondagens podgäst gör (hint om vem det är här). Hur skulle ni vilja ha det?
1 Maria Ekblad:

skriven

Jag gillar blandningen. Att dels ha den självvalda ensamheten, pch dels umgås mycket med mina vänner och min pojkvän. Men nu när jag jobbar heltid får jag ändå vänja mig vid ett helt nytt liv med mycket mindre tid så jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Men landar nog i deg smart. :)

2 rebecka:

skriven

Gud vad skönt med någon som skriver detta. Jag känner precis som du. Jag har alltid haft många nära vänner och jag har aldrig varit ENSAM i den bemärkelsen men däremot har jag alltid tyckt om mitt egna sällskap (som du), jag skriver och läser gärna och sånt tar min tid. Sen jag blev sambo med min pojkvän har denna tid blivit ännu mer ovärderlig vilket innebär att jag nu har nästan daglig ångest över att jag kanske är för lite med mina vänner. Jag är med vänner kanske en gång i veckan men då bor många utomlands just nu så om alla vore hemma i min hemstad skulle jag nog "tvingas till" att planera in ännu mer kompistid. Jag älskar mina vänner men ibland har det känts som att de inte förstått mitt behov av egentid. Som tur är har jag lärt mig att "rensa" bland äkta vänner och ytliga kompisar, nu är det lättare för mig att disponera mitt umgänge. Ville bara säga hursomhelst att du har en till likasinnad här!

Svar: Underbart att få läsa eftersom jag fram tills för ett halvår sedan trodde att jag var den enda i hela världen som känner såhär. Jag har också fått rensa och har numera bara vänner som antingen känner som jag eller som helt och fullt accepterar att det är såhär läget är. Dessutom bor de flesta rätt så långt bort och det gör ju också att det där "påtvingade" umgänget uteblir. Vi får planera in och schemalägga lite när vi kan ses och det passar mig faktiskt bra för då är jag mentalt inställd och längtig i hela kroppen efter dem och efter umgänget. Fint att du ville dela med dig :)
Sandra Lundin

3 hanna, förbanna:

skriven

jag tycker också om självvald ensamhet, liksom så jag får vara ifred och grubbla och fundera på alla sidor av livet. Jag trivs inte på ställen där det är mycket människor (skulle det vara på jobbet är det ju skitsamma, jobb är ju jobb liksom), utan är lugnast i själen när man kan vara en liten grupp väl valda människor och prata om allt möjligt i lagom volym och tempo.

Och JA. Shopping är så. himla. tråkigt! Min sambo kan gå runt i butikerna och kika, känna på och prova kläder och jag bara "kan vi gååå nuuuu?" ;)

4 Jessan:

skriven

Här är en till som känner likadant som du! Något av det bästa jag vet är att ha en kväll ensam där jag kan äta precis vad jag vill, kolla på tv/läsa böcker/läsa bloggar/yoga/sova eller vad jag nu känner för att göra. Jag vill inte ha det så varje dag men ibland är det så himla skönt och behövligt. I lördags skulle jag iväg och träffa några vänner och då sa min sambo att han inte hade något emot en egenkväll, så vi är nog rätt likadana, han och jag. :)

5 Aaa:

skriven

Vi ska inte lägga några värderingar i hur det känns för oss. Gillar man vara själv är det helt ok! Jag njuter också av mitt eget sällskap. Det är en stor gåva att kunna slappna av och lugna ner sig bara genom att vara själv och göra saker som känns meningsfulla. Det är nog det rika inre livet?

6 Jessan:

skriven

Och hallå! Jag vet ju vem du har med i morgondagens Källan, hurraaaaa! Hittade hennes blogg efter att ha läst en artikel i GP om henne för några år sedan. Ser VERKLIGEN fram emot avsnittet i morgon!

7 Nana:

skriven

Det finns ensamhet som är självvald och den där bottenlösa ensamheten för man är tvinga. Så olika. Sen finns olika typer av vänskap. Jag har vänner fina sådana där vi kan ligga tysta på en strand eller lyssna på musik och lösa korsord mitt i emot varandra. Vara inne i vårt eget för att sen då o då byta några ord med varandra. Jag tror det viktigaste är att det känns rätt. Rätt hos en själv. Man kan inte lura sig till det ena eller det andra. Utan bara lyssna och följa känslan.

8 Ethel:

skriven

Jag har en så konstig blandning egentligen. Jag behöver verkligen min egentid, ganska mycket egentligen (långa promenader lyssnades på poddar är en underbar fredagkväll för mig) men samtidigt så tycker jag att det är skönt att ha mycket att göra. Mycket som i att flänga runt mellan möten och besök hos vänner/familj. Dock så är det verkligen inte vanligt med ett sådant schema hos mig, så det kan ju bara vara att jag ibland för får mycket egentid (vi snackar veckor) att jag njuter av att ha fullt upp en liten stund.

Svar: Okej, 1. är så glad att se en kommentar från dig! Har tänkt på dig mycket sedan jag skrev mitt senaste mail och känner mig så dum för det. Hoppas att allt är bra med dig! 2. Förstår precis vad du menar och känner nog samma.
Sandra Lundin

9 Matilda:

skriven

Det hade kunnat vara jag själv som skrivit detta, så hög igenkänningsfaktor på exakt allt. Min största rädsla är dock att jag ska bli påtvingat ensam. Många i min familj är ensamvargar, det är ett utpräglat släktdrag, vilket har lett till att de på gamla dagar sitter där ensamma utan någon att ringa eller ta en promenad med ibland. Sånt gör mig ganska ledsen, när ensamheten inte är ett val. Jag vill liksom ha det bästa av två världar, kunna vara ensam och pyssla med mitt samtidigt som jag vill hitta på roliga grejer med mina vänner, då mår jag som bäst. När jag var yngre hade jag rätt mycket kreativa vänner. Vi pysslade med varsina grejer och kunde sitta tysta i timmar. Var och en koncentrerade på sitt, helt kravlöst. Den typen av umgänge kan jag dock sakna lite för det var himla skönt att umgås så. Och som vanligt blev det lååångt när jag kommenterar här! ;D

10 lovisa:

skriven

det här är ju verkligen en klassiker på temat introvert eller extrovert. jag har länge trott och tänkt att jag är extrovert, men när jag gjorde ett test blev jag tvärtom. bah: livsåskådning HELOMVÄNDNING. fast sen... nej. det handlar ju inte om hur mycket man gillar egentid eller hur kul man tycker det är att festa, utan helt enkelt var man hämtar sin energi. jag älskar att umgås med folk, festa, repa, fika... men jag orkar inte med det om jag inte får sitta med hörlurar med hardcore framför datorn och redigera bilder så ofta jag vill. för det är där jag hämtar energin, precis som du säger: det kreativa flödet.

min syster uttryckte det ganska bra, när hon precis som jag upptäckt att hon var introvert fast trott tvärtom. hon sa att hon hade en kompis som, om man umgicks med henne, knappt ville att man skulle gå hem. hade man åkt långt för att komma dit var det "kan du inte sova över?" eller "men du kan väl stanna på en kopp kaffe till" typ, medan sophia, min syster, bara typ... ville hem och "ladda batterierna" - trots att hon såklart tycker om sin vän asmycket. ganska tydligt där var de två var olika och var de hämtade sin energi.

okej, förlåt för kanske/troligtvis ganska kringelkrånglig kommentar, har inte ätit frukost än.

11 rebecka:

skriven

Hej igen, kom på ett till jättebra exempel när jag läste lovisas kommentar ovan :)

Min mamma och min moster är så otroligt olika, man kan inte tro att de är släkt ens. Min mamma gillar också egentid, hon gillar att träna, gå ut med våran hund, se serier hemma i soffan etc. Medan min moster är helt "vi måste ha släktmiddag!!! vi måste ha påskmiddag! vi måste ha julfika alla fem lediga dagar efter julafton!". Där blir det väldigt tydligt, precis som ni skrivit ovan, var man laddar batterierna. När min mamma är julledig vill hon vara ensam med oss barn och vår vovve. Medan min moster vill att vi alla ska vara samlade i dagarna tre. Och sen ännu tydligare, när vi väl ses så nöjer sig min mamma med middag och en kopp kaffe och sen vill hon åka hem, medan när min moster och hennes familj är hos oss så stannar dom gärna in på småtimmarna. Ganska kul att man kan ha så skilda sociala behov faktiskt...

Svar: Verkligen roligt att se hur olika personligheter man kan ha trots att man kanske fått samma uppväxt och är från samma familj :)
Sandra Lundin

12 maja:

skriven

Så ärligt och fint skrivet. Jag tror att de allra flesta kan känna igen sig, mer eller mindre. Jag tycker det finns en, eller är det bara hos mig?, föreställning/känsla/ångest över att man är tråkig om man inte umgås så mycket med vänner. Men vi är alla olika. Vi behöver och vill ha olika mycket vänner och behöver och vill umgås med dem olika mycket. Jag hör till dom som har väldigt få väldigt bra vänner och en pojkvän som jag hänger mycket med. Och att min lillasyster är min bästa vän är typ något som jag typ skämts lite över. Så underligt egentligen. Strunt samma vem man tycker om att umgås med; sin pojkvän, bästis, mormor, katt, blomlåda eller sig själv. Huvudsaken är att man själv mår bra i det och känner att man helt och till hundra procent kan strunta i vad andra tycker även fast det är ungefär det svåraste som finns. Jag gillar din inläggsserie Saker vi inte pratar om - tack för den. :)

13 Sanna Preifelt ❤:

skriven

Åh vad härligt det var att läsa detta. Jag känner mig alltid så otrevlig och elak när jag tackar nej till saker bara för att få vara helt själv. Även om jag hoppar på så mycket jag kan, så behöver jag min ensamhet jag med. Kanske har det med en kreativ ådra att göra? Du är ju extremt kreativ (att döma av bloggen i alla fall, ingen press eller något!), att ju mer kreativ en är så kanske en behöver få vara själv, för att andas. Som Maja skrev här ovan - det viktigaste är trots allt att en själv mår bra, och jag har märkt att det har funkat bra för mig att förklara för de i min närhet att jag behöver mitt personliga space för att kunna andas ibland. Det ska därför bli mycket spännande att bo med min kille på 25kvm... Men jag får göra det bästa av saken, för allting löser sig. Alltid.

Tack för ännu ett fantastiskt inlägg :)

14 Hey Emelie:

skriven

Jag älskar min egentid och kan inte leva utan den! När jag gick på högstadiet så fick jag en ny bästa vän som ville umgås jämt medan jag helst ville åka hem efter skolan i alla fall vissa dagar för att jag inte orkade umgås helt enkelt. Minns att det var ett problem för hon kunde inte FÖRSTÅ hur jag ville vara ENSAM istället för att vara med HENNE. Tror att det kanske kan vara känsligare när man är yngre också? Idag är vi i alla fall fortfarande bästa vänner efter 15 år men nu kan jag bara säga "Idag orkar jag inte, men ses gärna imorgon" och det är inga konstigheter.

Samma sak var det när jag träffade min pojkvän. Kände mig så jäkla dum när jag i början inte ville träffa honom sju dagar i veckan utan att få det att låta som att jag var ointresserad, men så tog jag upp det med honom efter ett tag att det bara handlade om att jag BEHÖVER egentid då och då och att det inte hade med honom att göra, och då förstod han och sedan dess har det aldrig varit några problem. Nu ses vi ju visserligen nästan jämt ändå men är så avslappnade i varandras sällskap och kan sitta och pyssla med egna grejer i lugn och ro fast vi gör det bredvid varandra. Det är lyxigt.

Som du säger betyder det ju inte att man inte tycker om sina nära och kära bara för att man väljer att vara själv ibland. Jag älskar mina vänner, men är en person som blir väldigt påverkad och trött om jag befinner mig i en stressig och högljudd miljö, t.ex. gå på stan eller på mitt jobb som är på café med en massa folk - då blir jag TRÖTT och klarar inte av att vara social helt enkelt. Det är klart att jag bland önskar att jag orkade hänga med på allt hela tiden, alla dagar och kvällar, men då vet jag också med mig att jag känner att jag inte "hinner ifatt mig själv". Det är väl lite samma sak som att hämta sin energi eller ladda batterierna antar jag.

Oj, vad långt det här blev - sorry - men så ser det ut för mig i alla fall :)

15 Beatrice:

skriven

Jag tror att jag alltid vetat och accepterat att jag är introvert. Och jag tror också det var viktigt att mina föräldrar lät mig vara det, och inte tvingade mig till att umgås när jag inte orkade, varken med dem eller med andra.
Jag minns redan som liten att jag ofta gick iväg när släkten firade, även om mina jämngamla kusiner inte var där, och lekte för mig själv eller med dem, eller bara satt och lyssnade på de vuxna när de pratade. Allt för att slippa UMGÅS, bara jag fick slippa anstränga mig, så var det okej. Och sådär gjorde jag upp till jag var kanske 15-16, när det liksom inte var okej längre att gå iväg och sätta sig vid datorn när man hade gäster, hehe.

Och så är det fortfarande. Nu när jag inte går i skolan varje dag, och inte har gjort det sen gymnasiet för två år sen, så har min kvot liksom fyllts efter bara några timmars umgänge.. Och det är så tråkigt på något sätt. Inte så att det är så med alla, det är till exempel så att det ofta krävs i alla fall ett dygn med min bästa kompis, och jag vill ofta ha mer tid med nya människor, men min pojkvän fyller ju också upp umgänges-kvoten eftersom vi bor ihop.

Äsch, vet inte vart jag vill komma med detta ens, ville väl kanske bara säga att du inte är ensam!

16 joe:

skriven

fint skrivet. Jag laddar batterierna genom att stänga av allt och bara vara för mig själv. Ibland är det de absolut bästa jag vet!

17 Boel:

skriven

Gud vad underbart att du skriver om detta!
Jag är precis likadan, och ibland ger det mig ångest för att jag verkligen kräver så mycket ensamtid.
En tid som många andra kanske inte behöver, men jag kan inte vara trevlig och välmående om jag måste umgås med människor hela tiden.
Jag behöver få vara ensam, där kickar kreativiteten igång och jag mår som allra bäst.

TACK för att du skriver om detta!
Det är så många som menar att ensamhet är något negativt, för mig har det aldrig varit det.
Inte om det handlar om en ensamhet som en själv väljer såklart.
Ibland kan en känna sig ensam på ett sätt som en själv inte har valt, och det är inte särskilt trevlig.

Tusen tack!

18 Emelie - Lever drömmen i Paris!:

skriven

Eminent inlägg, och jag känner igen mig så väl. Insåg själv för bara några månader sedan hur viktigt det var för mig att vara själv, för att jag annars inte ska gå sönder av social stress och bara känna mig... pliktskyldig. Så bra skrivet, tack!

sv: Haha, ja, då har jag lyckats med min plan! Paris åt folket!

19 Jess:

skriven

Precis som Lovisa skriver så handlar det ju i grund och botten om intro- kontra extroversion, helt enkelt en del av vår personlighet. Tycker det är väldigt intressant och problemet idag är väl snarast att samhället värdesätter extroversion över introversion, man ska höras och synas precis hela tiden för att räknas. Det är inte lätt att ta plats i en värld där extroversion är det som räknas och kanske är det därför många tror sig vara ensamma om det du beskriver? Jag trodde också det innan jag började läsa personlighetspsykologi, där fick jag en förklaring till varför jag inte orkar umgås socialt hur länge som helst och tänka sig, jag var inte konstig för det.

Introverta utmärker sig kanske inte på samma sätt som extroverta men jag lovar att vi finns vi också, något ditt kommentarsfält tydligt visar :)

20 ISA:

skriven

Blir så glad att du tar upp detta ämne då det tyvärr är så tabubelagt och icke-okej att säga att man gillar att vara ensam eller behöver egentid. Jag behöver massor av egentid, framförallt för jag är så jäkla högkänslig och tar in intryck HELA TIDEN och därmed blir trött jäkligt snabbt. Och detta behov av en egenstund då och då under dagen (kan handla om en kvart liksom) ska det alltid drivas med och tyckas vara så konstigt.

21 Frida L:

skriven

Känner igen mig mycket! Men jag mår bra av att vara med folk och "göra ingenting" ibland, om jag har mycket ensamtid i övrigt. Det är dock oftast inget jag har överskott av, iaf inte ensamtid då jag kan göra vad jag vill.

Svar: Håller verkligen med dig :)
Sandra Lundin

22 Malin:

skriven

Jag känner igen mig så himla mycket. En anledning till att jag driver eget är att jag vill jobba själv, eftersom jag trivs så himla bra i mitt eget sällskap. Som du skriver är det så mycket som pågår inuti en själv, så jag känner mig så himla nöjd när jag får sitta ensam, sy och lyssna på p1 Samtidigt som jag kan vara så himla pepp och öppet social när jag väl träffar folk. Jag tror att jag behöver en dos av båda, men får jag inte tillräckligt med ensamtid så fungerar ingenting. Tack för att du visar att vi är fler ensamvargar <3

23 Camilla- AktivaDagar:

skriven

Skön läsning. Jag är också ofta nöjd med mitt eget sällskap. Kan vara social också och många uppfattar mig säkert som social men jag trivs även bra själv. Samma drag ser jag hos fler i familjen...

24 Emelie:

skriven

Omg ÄR EXAKT LIKADAN!

25 Cornelia:

skriven

Åh. Så himla bra! Eller ja, bra och bra. Men du vet, bra att du skriver det. Och du är inte ensam om detta, jag känner igen mig helt och fullt. Alltså både när jag bodde/bor hemma och nu när jag har flyttat in hos Johannes (har ju bott här till och från i ett år) så har jag ju umgänge kring mig konstant. Sedan är det skolan där det är alldeles för mycket människor för min del, och hockeyträningar där jag får socialt umgänge med kompisar och tjejer i alla åldrar. Och sedan ska (VILL) jag hinna hänga lite hos farmor, hälsa på mormor och morfar, bara vara hemma och snacka strunt med pappa, hänga med lillebror, baka med mamma. OSV OSV OSV. NÄÄÄÄR ska jag hinna träffa kompisar?? Att boka upp mig på att träffa den och den där och då, det gör mig bara helt sönderstressad. Känner mig också som världens dåligaste ibland när jag på riktigt inte orkar höra av mig till mina vänner. Men det sköna är att vi alla verkar vara likadana.

Jag och en av mina äldsta vänner, som jag känt sedan dagmamman, har typ en överenskommelse om att vi VET att båda vill ses, men vi VET även att ingen av oss är bra på att höra av sig, vi har båda skola och pojkvän och familjer och allt vad det heter. Så vi skickar ofta sms väldigt spontant typ "ska ut och gå nu, hänga på?" eller "ses om en timme? stan" Liksom går det så går det men går det inte så kommer det en annan dag där det passar. Det är skönt på något sätt. Spontant är bäst, enligt mig!

Ps. Vad fan babblar jag om? Godnatt.

26 Julia Müller-Sandvik:

skriven

Bäst!

Jag är inte alls försiktig eller tassande angåeende att jag föredrar att vara själv. Även på helgerna. Idag frågade jag Erik om han inte kunde åka hem till Åland på påsklovet så jag fick vara ensam. Och när jag började söka nya jobb som kommer innebära veckopendling var min första tanke "då ska jag ha loftsäng" inte "åh, vad jag kommer sakna dig". Jag är burdus och ärlig med hur jag fungerar och hur jag laddar och hur jag mår bra, och ett underförstått kriterie för att kunna leva med mig är att inte leva så mycket MED mig. Kanske ligger jag lite inom autismspektrat.

27 Sandra:

skriven

Skrev om detta på min blogg häromdagen. Och så kommer jag in här och ser samma. Ditt inlägg är på pricken mig också.
Jag tror, att vi ensamälskande tänker att vi är lite mindre ok för att samhället i stort verkar "kräva" att man ska vara social och outgoing. Det känns liksom som att det är norm. Men ju mer en hittar sig själv, ju mer kommer en i sin egen kostym blir det mer ok. Att ensamhet ger energi. Och att sortera bort korta ytligheter för det som ger energi är det värdefulla.
Tror det är bra att skriva om detta. För nu ser vi ju att vi inte är ensamma. <3

28 Sandra - Frihetsvindar:

skriven

Glömde tipsa om Värvetintervjun med Barbro Lindgren: http://värvet.se/podcast/139-barbro-lindgren/
Där pratar de om frihetsberoende och ensamhet. Superbra på många sätt!

29 Amalia:

skriven

Det här behovet att använda sin tid till att göra någonting nödvändigt och prestera påminner mig mycket om en dokumentärfilm jag såg om Heideggers filosofi - Being in the World. Se den --> https://www.youtube.com/watch?v=z9nEhrt5X1I

Svar: Superbra tips, tack så mycket!
Sandra Lundin

30 Pia:

skriven

Någon, minns tyvärr inte vem, myntade ordet "Självsamhet", helt klockrent enl min definition av att vara ensam med sig själv. Blir tokig om jag inte får den tiden! Ordet Ensamhet kan ha en negativ klang eftersom många faktiskt lider av sin ensamhet.

Svar: Du har så rätt i det du skriver. Jag har ju "råd" att vara ensam och då känns det bara skönt. Hade jag inte haft någon alls hade det däremot varit en hemsk känsla.
Sandra Lundin

31 Evelina - Evelinas Ekologiska:

skriven

Känner igen mig så mycket..! :) Tycker så mycket om att läsa dina "saker vi inte pratar om"-inlägg.
/Evelina - Evelinas Ekologiska

32 choicebyanna:

skriven

Jag är precis likadan! :)

33 Wilda:

skriven

Jag är en väldigt social person och gillar att vara i rörelse och samvaro, och om jag inte träffar någon på en hel dag börjar jag tappa verklighetsuppfattning eller humör. Samtidigt har jag en sjukdom (fibromyalgi och utmattningssyndrom) som gör att jag inte orkar vara så social som jag skulle trivas med. Vilket i sig lett till att jag inte vill umgås och inte behöver det lika mycket som förut. Jag trivs bättre och bättre med självvald ensamhet. Jag tror också att det handlar om hur man trivs med sig själv. Nu när jag verkligen tycker om mitt eget sällskap kan jag tycka att det är så underbart att vara ensam, men förr när jag mådde riktigt dåligt och levde med självförakt och ångest dagligen var det ju helt vidrigt att vara ensam. Sen finns det ju lägen däremellan också. När jag har en dålig dag kan det ju ibland vara skönt att vara ensam, men ibland kan det också vara helt omöjligt.

Kommentera här: