En osäker tanke: Alla andra verkar vara så lika och ha precis samma intressen. Kommer det här hålla?

 

Jag vet, att jämföra sig med andra är onödigt i alla situationer och framför allt när det kommer till ett förhållande. För hur skulle man någonsin kunna ge en helt klar och sann bild över hur man har det hemma bakom stängda dörrar? Vill man verkligen dela med sig av allt det där? Svar: nej. Jobbiga stunder bearbetar man tillsammans och den allra största glädjen och kärleken vill man inte heller dela med sig av. Men ändå är det så lätt att alla andras kärlek och förhållande ser sådär rosenskimrande ut och så sitter man själv hemma och undrar ifall det verkligen är sådär det ska vara.

 

"Huvudsaken är väl att man trivs i sitt förhållande?" löd en fråga på mitt förra inlägg om jämställdhet i förhållandet. Ja, självklart är det så och även om jag inte gillar tvivlet per se så är jag ändå en person som gärna grubblar. Som på något sätt välkomnar de där känslorna i magen som får mig att fundera på om vi verkligen har det så bra som jag tror. För när den tanken snurrat runt ett par gånger känner jag mig alltid flera kilo klokare. Jag landar i samma ståndpunkt som tidigare men med några insikter rikare.

 

Att visa glimtar ur sitt förhållande på internet gör såklart att det ofta ser väldigt fint ut. Man är jämt vänner och hittar på roliga saker ihop och det är mest mys, pussar och gos hela tiden. Men vad man inte ser är att den ena parten kanske gråter varje kväll, att ett par tjafsar över disken och att ett annat par saknar ihjäl sig efter varandra eftersom de aldrig hinner ses. Jag vill inte att någon där ute som aldrig har haft ett förhållande ska befinna sig mitt i ett och tänka "men! alla ser ju så lyckliga ut i bloggarna - det här kan väl inte vara IT?". Alltså jo, livet består ju av svårigheter och det fina med någon man älskar är ju att man ofta kan tackla det tillsammans. Man är två personer mot världen men ibland måste man bearbeta saker även i sitt förhållande.

 

Förr om åren kunde det bråkas rätt rejält hemma hos oss. Man ska inte ta med sig gamla känslor och upplevelser in i ett nytt förhållande sägs det men det är inte så lätt alla gånger. Denna osäkerhet jag bar med mig gjorde att jag ofta blev sårad av precis ingenting och stormigt smällde igen dörrar och nästan fysiskt behövde bråka ut den jobbiga känslan. Men det här var så länge sedan att vi nästan inte minns det, den där osäkerheten försvann och idag bråkar vi sällan även om vi tjaffsar ibland. Att alltid vara glad är svårt när man bor ihop och umgås mycket. Att alltid vara pigg och på topp funkar liksom inte och därför är det nästan oundvikligt att det blir sura miner ibland. En ton som låter tråkig är egentligen det enda som behövs. Men det viktigaste vi har lärt oss är att säga förlåt. Istället för att vända om och stänga in sig på rummet ensam så vänder jag i dörren och säger "du, det där var onödigt - förlåt". Att tjura är så onödigt (för mig, vissa verkar behöva lite tid själva i såna situationer) men att få säga vad man tycker och tänker tycker jag är nödvändigt. Även om det resulterar i ännu en "tjatig" diskussion.

 
Jag berättar för en vän om det här med att jag och Viktor inte delar varandras största intressen. Hon svarar med att säga att det gör inte de heller, de har såklart saker de tycker om att göra tillsammans men att de har sina hobbies på varsitt håll. Vad spelar det för roll egentligen när vi tycker lika om det som betyder något? När vi har liknande åsikter och tycker om samma saker? Just de orden fastnar jag vid. Nej, exakt - vad spelar det för roll? Att ha ett perfekt hem, en pojkvän som gärna är modellsnygg på bilder OCH som tar exakt lika snygga bilder på mig vore fint att visa upp i bloggen. Men i livet då? Ja, då vill jag ju vara med precis den jag är tillsammans med. Den jag har blivit kär i. Med alla de fel och brister som finns men också med alla underbara stunder. För saken är att man måste jobba på ett förhållande, man måste underhålla kärleken för att den inte ska försvinna och oftare än man tror så räcker det kanske bara med att lägga sig ovanpå den bäddade sängen och kramas, retas och skratta för att allt ska kännas lite lättare. För att kärleksbarometern ska fyllas på med lite extra liv och för att man ska SE varandra trots att man kanske ses varje dag.

 

Jag glädjs över alla andra personers kärlek men jag har kommit fram till slutsatsen att det inte finns någon mening i att varken inspireras eller jämföra sig med något annat par. För det bästa och det sämsta sparar man ju ändå åt varandra. Det är svårt att sätta ord på det, men det finns ingen formel att följa. Bara sitt hjärta.