Saker vi inte pratar om: förhållanden

En vetskap: Jag älskar den här personen, han gör mig lycklig och vårt liv ihop är bra.
En osäker tanke: Alla andra verkar vara så lika och ha precis samma intressen. Kommer det här hålla?
 
Jag vet, att jämföra sig med andra är onödigt i alla situationer och framför allt när det kommer till ett förhållande. För hur skulle man någonsin kunna ge en helt klar och sann bild över hur man har det hemma bakom stängda dörrar? Vill man verkligen dela med sig av allt det där? Svar: nej. Jobbiga stunder bearbetar man tillsammans och den allra största glädjen och kärleken vill man inte heller dela med sig av. Men ändå är det så lätt att alla andras kärlek och förhållande ser sådär rosenskimrande ut och så sitter man själv hemma och undrar ifall det verkligen är sådär det ska vara.
 
"Huvudsaken är väl att man trivs i sitt förhållande?" löd en fråga på mitt förra inlägg om jämställdhet i förhållandet. Ja, självklart är det så och även om jag inte gillar tvivlet per se så är jag ändå en person som gärna grubblar. Som på något sätt välkomnar de där känslorna i magen som får mig att fundera på om vi verkligen har det så bra som jag tror. För när den tanken snurrat runt ett par gånger känner jag mig alltid flera kilo klokare. Jag landar i samma ståndpunkt som tidigare men med några insikter rikare.
 
Att visa glimtar ur sitt förhållande på internet gör såklart att det ofta ser väldigt fint ut. Man är jämt vänner och hittar på roliga saker ihop och det är mest mys, pussar och gos hela tiden. Men vad man inte ser är att den ena parten kanske gråter varje kväll, att ett par tjafsar över disken och att ett annat par saknar ihjäl sig efter varandra eftersom de aldrig hinner ses. Jag vill inte att någon där ute som aldrig har haft ett förhållande ska befinna sig mitt i ett och tänka "men! alla ser ju så lyckliga ut i bloggarna - det här kan väl inte vara IT?". Alltså jo, livet består ju av svårigheter och det fina med någon man älskar är ju att man ofta kan tackla det tillsammans. Man är två personer mot världen men ibland måste man bearbeta saker även i sitt förhållande.
 
Förr om åren kunde det bråkas rätt rejält hemma hos oss. Man ska inte ta med sig gamla känslor och upplevelser in i ett nytt förhållande sägs det men det är inte så lätt alla gånger. Denna osäkerhet jag bar med mig gjorde att jag ofta blev sårad av precis ingenting och stormigt smällde igen dörrar och nästan fysiskt behövde bråka ut den jobbiga känslan. Men det här var så länge sedan att vi nästan inte minns det, den där osäkerheten försvann och idag bråkar vi sällan även om vi tjaffsar ibland. Att alltid vara glad är svårt när man bor ihop och umgås mycket. Att alltid vara pigg och på topp funkar liksom inte och därför är det nästan oundvikligt att det blir sura miner ibland. En ton som låter tråkig är egentligen det enda som behövs. Men det viktigaste vi har lärt oss är att säga förlåt. Istället för att vända om och stänga in sig på rummet ensam så vänder jag i dörren och säger "du, det där var onödigt - förlåt". Att tjura är så onödigt (för mig, vissa verkar behöva lite tid själva i såna situationer) men att få säga vad man tycker och tänker tycker jag är nödvändigt. Även om det resulterar i ännu en "tjatig" diskussion.
 
Jag berättar för en vän om det här med att jag och Viktor inte delar varandras största intressen. Hon svarar med att säga att det gör inte de heller, de har såklart saker de tycker om att göra tillsammans men att de har sina hobbies på varsitt håll. Vad spelar det för roll egentligen när vi tycker lika om det som betyder något? När vi har liknande åsikter och tycker om samma saker? Just de orden fastnar jag vid. Nej, exakt - vad spelar det för roll? Att ha ett perfekt hem, en pojkvän som gärna är modellsnygg på bilder OCH som tar exakt lika snygga bilder på mig vore fint att visa upp i bloggen. Men i livet då? Ja, då vill jag ju vara med precis den jag är tillsammans med. Den jag har blivit kär i. Med alla de fel och brister som finns men också med alla underbara stunder. För saken är att man måste jobba på ett förhållande, man måste underhålla kärleken för att den inte ska försvinna och oftare än man tror så räcker det kanske bara med att lägga sig ovanpå den bäddade sängen och kramas, retas och skratta för att allt ska kännas lite lättare. För att kärleksbarometern ska fyllas på med lite extra liv och för att man ska SE varandra trots att man kanske ses varje dag.
 
Jag glädjs över alla andra personers kärlek men jag har kommit fram till slutsatsen att det inte finns någon mening i att varken inspireras eller jämföra sig med något annat par. För det bästa och det sämsta sparar man ju ändå åt varandra. Det är svårt att sätta ord på det, men det finns ingen formel att följa. Bara sitt hjärta.
 
1 Elvira:

skriven

Bra skrivet! gillar att läsa om "det man inte pratar om"

Svar: Roligt att du gör det :) Jag älskar att få skriva de här inläggen!
Sandra Lundin

2 Silje:

skriven

Fantastisk fint innlegg! Denne skal jeg ta med meg videre, for det er så mye her jeg kjenner meg igjen i :)

3 elise:

skriven

jag trodde en gång att jag aldrig skulle kunna vara med någon som inte delade min största kärlek i livet - musiken. nu är jag med en person som jag älskar. men han älskar inte musiken så som jag gör. det gör ingenting! jag får fortsätta vara jag, det är det enda som egentligen betyder något. jag får fortsätta spela musik på hög volym, han får fortsätta spela datorspel. vi inspirerar varandra och delar med oss till varandra, men vi behöver inte ha exakt samma intressen för att älska varandras sällskap.

Svar: Men eller hur! Känner precis sådär. Dessutom är det ju så fint att få ta del av någon annans största intresse när man själv är ett blankt papper på den avdelningen :)
Sandra Lundin

4 hanna, förbanna:

skriven

så bra inlägg! Vi är allt som oftast överens och har lärt oss att diskutera saker med varandra och istället för att tycka att "vad du reagerar konstigt nu" tänka "varför reagerar du så här på det här?". Man behöver inte vara lika så länge man trivs, respekterar och älskar varandra. Vi är egentligen rätt olika, jag och min fästman, men vi har liksom lärt oss hantera det. Vi har det inte perfekt, jag kan stressa upp mig på småsaker och han kan tycka att jag är barnslig med hur jag reagerar på vissa saker, men när vi lärt oss prata med varandra har vi inte bråkat på flera år. Inget smällande i dörrar, gråtande instängda i mörka rum och ingen dålig stämning i luften. Ibland tänker jag att vi kanske inte har det så bra ändå eftersom andra säger att ”vi grälar på varandra dagligen, skriker och kastar saker men det är så det ska vara”. Måste det vara så svårt? Kan man inte resonera istället? Kan man inte lugnt och sansat förklara för sin partner att ”när du gör så känner jag så här”? Jaja. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Ville mest säga att det här var ett riktigt bra inlägg!

Svar: Jag tror att det där är så himla individuellt och att alla behöver reda ut saker på olika sätt. MEN jag håller verkligen med dig. Har kommit fram till att det inte hjälper mig eller vårt förhållande att vara arg. Ofta står jag till och med vid ett val att antingen börja skratta eller att bli sur och då är det ju löjligt att ta survägen. Dessutom har jag lärt känna mig själv så mycket att jag kan stoppa innan genom att tex säga "jag är jättestressad nu så snälla låt mig bara göra detta ifred så att jag inte blir sur". Känns fint att man växer och utvecklas hela tiden :)
Sandra Lundin

5 Petra:

skriven

Tycker verkligen att det här är så viktigt att ta upp och prata om, även om det är svårt. Jag och en vän pratade om det i helgen. Vi har både förhållanden sen fem år tillbaka och vi båda känner att det ibland kan bli lite jobbigt att det finns någon sjuk bild av att när man har varit tillsammans länge så är ens förhållande perfekt.
Det finns inga perfekta förhållanden och då menar jag inte bara kärleksförhållanden utan även de man har med familjemedlemmar och vänner.
Det finns någon konstig bild av att man i långa förhållanden inte kan ha tillfälliga dippar, och att man ska ligga ett visst antal gånger i veckan - annars är det inte bra. Det ger sådan fruktansvärd ångest. Och skulle man säga till några vänner att det inte är så bra _just nu_, så råkar de haka upp sig på just det. När man sedan passerat den jobbiga perioden så har vännerna ändå hakat upp sig på att det inte är så bra ändå, fast man har gått förbi det. Det gör ju att man slutar prata om det, vilket leder till ännu mer ångest.

Nu blev det en halv uppsats, men jag tycker inte att man ska jämföra sig med andra. Varje förhållande är unikt och det värsta jag vet är när andra moraliserar kring hur förhållanden ska vara.

Svar: Håller helt och hållet med dig Petra! Och det är ju verkligen så att ibland har man det SUPERBRA och ibland känns det som att man knappt ses/ser varandra fast att man bor under samma tak. Och som jag skrev i inlägget så känns det oftast kasst i vårt förhållande när vi inte ägnar varandra någon tid, när vi inte försöker rå om vår kärlek. Det handlar ju inte om att kämpa men ibland kan jag tycka att vi går in lite för mycket i våra egna liv och då säger det ju sig självt att vårt gemensamma liv blir lidande.
När detta händer brukar vi prata igenom allt och alltid komma fram till att vi älska ju varandra, det ska ju vara vi så nu får vi inte glömma varandra igen. Men det betyder ju inte att vi har ett dåligt förhållande. Hoppas du hittar någon du kan prata med det här om ifall du behöver det - någon som förstår och inte dömer. Annars får du skriva till mig ;)
Sandra Lundin

6 henrietta:

skriven

Åh, du anar inte vilken bra timing det här inlägget har! Jag är 9 månader in i mitt första förhållande och det är så jäkla svårt, den där bilden av den perfekta relationen har förstört mycket för mig. Jag hakade upp mig på hur jag trodde att ett förhållande skulle se ut och missade att vara närvarande i det som faktiskt var vårt. Jämförde mig konstant med alla andra, till synes perfekta, förhållanden där allt bara klickar direkt och ingen tycker olika om någonting. Dessutom lånade min pojkvän ut sin lägenhet till en behövande familj och flyttade in hos mig vilket bara förvärrade situationen. Nu har vi bestämt att han ska flytta tillbaka hem och vi ska börja om, gå på dejter, lära känna varandra, göra om och göra rätt. Och jag ska ta till mig allt du skriver om i det här inlägget. Sluta jämföra och skapa något eget istället. Jag känner mig glad och pirrig, förväntansfull inför att få börja dejta honom igen. Få uppleva de första månaderna en gång till och verkligen få njuta av hans sällskap istället för att önska att allt vore annorlunda och mer som "på bild".

Svar: Men åh, vad glad jag blir för din kommentar. Skönt att ni har kommit på att ni måste göra det som känns rätt i ert förhållande och inte enligt någon regelbok. Ni kommer greja det här :)
Sandra Lundin

7 henrietta:

skriven

(glömde nämna HUR bra timing det här inlägget verkligen hade) Vi bestämde bokstavligt talat detta igår natt. Så att mötas av det här fina inlägget morgonen efter kändes otroligt bra.

8 Beatrice:

skriven

Jag tror det är så himla vanligt att man känner så. Jag gör det också ibland, främst för att jag tycker det är så tråkigt att man sällan hittar på saker ihop om man inte har samma intressen (det är också mitt kanske enda problem i mitt förhållande, så en ska väl inte klaga för mycket). Typ att en kanske får hitta någon annan att gå på alla muséer med, och att en får lära sig att spela ett tv-spel eller två ibland för att man ska kunna umgås lite både borta och hemma, haha.

För huvudsaken tror jag ändå är att man har samma åsikter i grund och botten. Politiskt - men också angående om man vill/inte vill gifta sig, förlova sig och skaffa barn, och också kanske när. Antagligen är detta inte lika viktigt om man är typ 15-18 och inte ser hela sin framtid med den här personen. Men har man flyttat ihop eller har planer på att göra det, så kanske det är värt att diskutera.

Svar: Ja men exakt! Det fina med att vara tillsammans med någon man inte har samma intressen som är ju att man kan lära av varandra. Eftersom jag och Viktor är väldigt olika i våra personligheter också så känns det som att jag har blivit dubbel sen vi träffades. Att jag är jag men att jag också får ta del av hans lugna och eftertänksamma sida. Som att jag är två i en :)
Sandra Lundin

9 Emelie:

skriven

Så klokt och så rätt! Det är så lätt att hamna i dippar och jämföra sig med andra, men när det kommer till kritan så är det vackert hur fint man kan komplettera varandra, skratta och ha kul utan att dela varandras stora intressen. Det är det som är så häftigt. Som nämns ovan så är det viktigare med lika värderingar och långsiktiga mål. <3

10 Marie:

skriven

Tack för ett fantastiskt fint inlägg! Eller ja fint och fint. Lite vardagligt och utan rosenskimmer förstås :) — precis vad som behövs! Jag har tänkt på det där som syns utåt från ett förhållande, eller mitt och min mans förhållande. Jag vill inte dela med mig av allt, men jag vill att människor runt omkring oss ska få en ärlig bild av vårt förhållande. Men ibland märker jag att man kanske undviker att prata om vissa saker för man är rädd att det ska ändra andras bild av ens förhållande till något som inte kommer hålla eller som är trasigt. Och oftast tänker jag inte alls så, för det är ju trots allt vi två som vet hur vi har det och bara man är trygg i det tror jag att andra kommer se att det är ett fint förhållande trots skavankerna.

Svar: Ja men exakt! Så bra du satte ord på allt det där. Så känner jag med :)
Sandra Lundin

11 E. :

skriven

Jag har varit tillsammans med min kille i snart 7 år, och det tror jag mycket beror just på att vi har helt olika intressen. Vi vill samma saker i livet i stort, men har helt olika intressen och val av jobb. Vilket bara är skönt! Ingen jämförelse, egen tid och man snöar inte in sig totalt i sitt intresse.

Svar: Har också kommit fram till att det är SKÖNT att vi har det så :)
Sandra Lundin

12 corneliaeriksson.blogg.se:

skriven

Så himla bra skrivet, (inte helt oväntat att du skrev något bra igen liksom hihi). Det är ju så där, man blir lockad att jämföra med andra för de hardetjusåhimlabraaaa men nej, vad tusan vet man om det egentligen? Ingenting. Så länge man själv mår riktigt bra och är trygg i sitt förhållande (och har roligt och allt det där) så ska man inte jämföra sig med andra. Bra skrivet som sagt!

Och ps. Så roligt att du är veckans blogg på blogg.se, hurra!! :D

Svar: Puss!
Sandra Lundin

13 Sofia S :

skriven

Tack snälla för detta inlägget. Just idag behövde jag verkligen läsa allt det här!

Den här lilla inläggsserien eller vad man ska kalla det är så himla bra, rolig, intressant och smart. Tack för din blogg, du äger! <3

Svar: Åh, glad att du gillar dem. Tack själv <3
Sandra Lundin

14 Patricia♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ:

skriven

Jag älskar att läsa dina sådana här lite mer funderande inlägg.

Jag jämför mig väldigt mycket med alla andra, tycker de har perfekta liv, perfekta förhållanden osv, men nu på senare tid har jag mer och mer börjat tänka att alla faktiskt har en baksida och det är bara det där allra finaste de delar med sig av på bloggen.

Jag och sambon har ett fint förhållande absolut, men den senaste tiden har det varit fruktansvärt stormigt. Men det är inte hans fel, utan det är allt som sker i vardagen som gör mig arg och förtvivlad och ilskan tas ut mot sambon, vilket inte är min mening, men jag vet inte vart jag annars ska göra av den.

Tack för att din blogg alltid får mig på bättre humör. Fina människa!

15 Elias:

skriven

Så otroligt bra inlägg! Verkligen!<3

16 Camilla Sigvardsson Asplund :

skriven

Du ser så ung ut men ger ett så moget intryck i den här texten:) min uppfattning är att livet skulle bli ganska trist att leva med en kopia av sig själv, eller? Huvudsaken är att man respekterar varandra! Bra att du skriver om det här att allt kan se så bra ut på sociala medier... Den sek som en bild tas, lätt att unga tror att de är misslyckade när deras liv inte är så

Svar: Ja, men precis! Är nog en alldeles för jobbig människa för att orka leva med en till som har samma brister och nojjor ;) Tack för dina fina ord :)
Sandra Lundin

17 Charlotte:

skriven

Vi har några gemensamma intressen och några som vi inte delar. Det kanske är därför vi passar så bra ihop.

Vi tjafsar och har olika åsikter, hetsiga diskussioner som alla andra, jag vågar säga alla andra därför att jag tror faktiskt på att det är så. Men som du skrev, vi säger förlåt och glömmer det som hände. Vi har gått igenom många svåra stunder i vårt förhållande och jag tror vi har blivit starkare tillsammans på grund av detta. Det som händer just nu, det som vi går igenom skulle jag vilja dela med mig utav. Men jag vill inte att vissa människor ska få ta del utav detta, inte just nu så jag skriver ner alla tankar i ett dokument på datorn. Kanske att jag kommer publicera det i framtiden.

Jättebra inägg. Vi lever inte alltid i ett rosa fluff ;) Men oftast ;P haha!

Kommentera här: