Saker vi inte pratar om: jämställdhet & förhållande

Gå inte i taket nu. Jag ska förklara hur jag tänker med just det här inlägget. Den här inläggsserien är ju ett litet försök i att lyfta fram de verkliga delarna av mig och inte bara visa det som är" picture perfect". Skrapa lite på ytan och visa lite mer av hur det faktiskt ser ut där under. Men att säga att vi inte pratar om jämställdhet är fel för jag vet att många av er som kikar in här är väldigt medvetna om samhällets strukturer och normer och att ni kämpar för att förändra dessa. Det jag egentligen ville prata om är förhållande och relationer och jag ska göra detta (utifrån mitt eget liv & perspektiv - glöm inte det) men innan jag skriver det inlägget vill jag av nyfikenhet ta upp det här.
 
Förra veckan lät Elsa sin man Pontus svara på ett gäng frågor i hennes blogg och då dök bland annat den här upp: Lever ni i en jämställd relation? Faller ni lätt in i gamla könsmönster? Varför/varför inte? Exempel? Pontus svarade väldigt fint med att skriva Det blir den inte förrän omvärlden också är det, men vi lever transparent inför jämställdhetsperspektivet, och har bägge väldigt skarpa glasögon.
 
Men alltså, oj vilken svår fråga! Skulle verkligen säga att jag och Viktor lever i en jämställd relation men... det är nog inte så lätt. Hur skulle ni svara? Har ni varit i en relation där ni märkt av tydliga gamla könsmönster? Där ni faktiskt känt att ni inte levt i en jämställd relation? Vad tycker du är en jämställd relation? Vilka saker bör man vara uppmärksam på? Hur ser det ut i en relation där båda är av samma kön?Vore väldigt intressant att höra era åsikter om detta. Ni får gärna kommentera anonymt ifall ni hellre vill det. Just det här inlägget blir lite väl snarlikt Floras diskussionsinlägg så jag passar på att credda henne för en fin idé när jag ändå är igång :)
1 Anna:

skriven

Jag har ingen aning nu. Men det känns som att leva i en jämnställd relation innan man får barn. Sen tror jag det på riktigt blir svårare.
Här hemma brukar vi göra det vi är bra på och hjälpas åt så mycket som möjligt med allt. Det mesta blir ju roligare om man har sällskap. För mig känns det jämnställt men har faktiskt inte funderat så mycket över det.

2 Nastasja:

skriven

Det här är en av mina favoritfrågor att diskutera, haha. Det är svårt och det krävs att en inte tar saker så himla personligt när en vågar diskutera det i en relation, tycker jag. Anser att båda behöver vara öppna med att det är så vi växt upp men att _skarpa glasögon_ är bra att ha. Jag hade en relation med en kille i 2,5 år innan min nuvarande kille; han hade blivit uppfostrad av en mansgris till pappa och en väldigt daltande mamma. Inte förvånansvärt att han inte kunde tänka tanken att lyfta ett finger i kök eller städning men prompt skulle visa att han var MAN och absolut kunde skruva ihop saker. Jag var inte påläst och tog aldrig några diskussioner, men nu i efterhand fattar jag att jag var väldigt trött på det.

Är ihop med en kille som växt upp med att behöva hjälpa till hemma. Matlagning är inte hans största intresse (men däremot mitt) så han gör annat som jag inte tycker är kul, som att städa badrummet. Men vi har pratat om det här med att killarna i sällskap automatiskt sätter sig i soffan med en bärs medan tjejerna strömmar in i köket och fixar och donar vid middagar - då blir det något att tänka på och vi har faktiskt inga problem här med det. Han frågar om jag vill lära mig borra i betong och sätta upp hyllor osv. Tycker bara att en ska försöka se mönster och ifrågasätta och prata!

PUSS!

3 Nana:

skriven

Åh det där är ju så himla svårt. För vad gör man utifrån vad som är inlärt, vad man har fallenhet för men också för att de måststes och mitt upp i allt så har vi olika lägsta nivåer. Klurigt. Men ja det viktigaste är nog att man kan tala om det. Våga debattera och diskutera hur vill vi ha det.

Svar: Håller helt med dig!
Sandra Lundin

4 Mikaela:

skriven

Jag vill så gärna säga ja, men tycker Pontus sa nåt väldigt bra där i att man inte är det förrän omvärlden också är det. Så fort man är utanför hemmet är det ofta situationer där vi som par bemöts på ett ojämställt sätt, exempelvis så får han notan 8 av 10 gånger när vi äter ute. Eller det gäller inte bara utanför hemmet förresten, en del som kommer på besök som anser att det är mitt ansvar mer än hans att VÅRT hem är rent och snyggt. Fast även om vi tar bort omgivningen helt så är vi inte helt jämställda, men på hyfsat god väg hoppas jag. Dock får jag oftast ta på mig projektledarrollen, planera och hålla allt i huvudet. Vilket jag för det mesta tycker är kul, men jag vill inte vara ensam om att göra det, det vore nice om han också hade lite mer koll.

Men jag tror det är viktigt att inte skuldbelägga sig själv för att man inte har en jämställd relation, man får göra så gott man kan och orkar. Det är svinjobbigt med alla normer som från barnsben körs ner i halsen på en. Det är okej. Alla fighter måste inte tas på individnivå, men det är ju såklart en bra grej att vara medveten om! Tycker definitivt det är något man bör prata om i en relation!

Skulle kunna skriva en uppsats i ämnet men jag måste verkligen till skolan och skriva på min riktiga uppsats, men kikar definitivt in här sen för att läsa kommentarer!

Svar: Håller helt och hållet med dig! Skulle också kunna skriva en uppsats tillbaka men lämnar det såhär tänker jag ;)
Sandra Lundin

5 Sara:

skriven

Vilket bra och viktigt inlägg ! :) Jag känner att min man och jag lever i en jämställd relation. För mig är det viktigt att se varandra och stötta varandra. Jämställdhet för mig är inte bara hur sysslor delas upp, utan hur man låter varandra växa och att man ska få göra det man mår bra av :)

Svar: Det tycker jag är en väldigt fin inställning :)
Sandra Lundin

6 Patricia♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ:

skriven

Alltså, huvudsaken är väl att man trivs i sitt förhållande och att man hjälps åt att få det att fungera. Jag förstår inte varför det ska bli så stor sak av allt alltid.
Hos oss blir det kanske oftast så att sambon gör de "manligare" sakerna, men det är för att han är bättre på det och han tycker det är roligt. Men bara för det betyder det ju inte att vi lever ojämställt. Vi gör det vi är bäst på och vi hjälps åt. Så som jag tycker att ett förhållande bör fungera för alla.

Svar: Självklart är det så att det viktigaste är att man trivs i sitt förhållande. Menade inte heller att göra någon stor sak av någonting och jag lägger mig inte i hur någon annan har det i sitt förhållande. När jag såg att Elsa/Pontus hade fått den frågan tyckte jag bara det var intressant att fråga hur andra tycker och tänker kring just jämställdhet i förhållanden.
Som många har skrivit så gäller det ju inte bara hushållssysslor och liknande heller . Jaja, kanske bara är jag som är FÖR intresserad av andra människors liv ;)
Sandra Lundin

7 Marran:

skriven

Jag tror jag lever i ett jämställt förhållande. Jag är den som oftast lagar mat, men karln är den som oftast tvättat och diskar. Jag tjänar mer , på papperet, men eftersom han har en fast anställning och jag är timvikarie tjänar han oftast mer.

Vi brukar hjälpas åt ganska mycket. Men det är klart, han gör de lite mer "manligare" sakerna och är mer intresserad av teknik och bilar så det blir automatiskt så. Jag har försökt, men är inte intresserad så då har jag låtit honom göra de grejerna så om någon räknar det som ojämställt är det mitt eget fel eftersom jag låter honom göra de sakerna utan att vilja hjälpa till..

SV:
Tack, han är en riktig sötnos och han vet hur han ska använda det emot mig.

8 Emilia:

skriven

Himla svårt det här tycker jag. Min pojkvänn och jag har växt som feminster tillsammans. Vi träffades för 2.5 år sedan och det var i samma veva jag "lärde mig" om feminsim och började läsa på ordentligt. Delade allt jag läst med honom och som tur är höll han med mig ;) Vi delar lika på sysslorna. Han är inte alls en klassisk mansrolls kille som vill skruva och mecka utan hellre att han tar disken och jag slipar på nån möbel. Har alltid tänkt att vi lever väldigt jämställd. Men sedan läste jag hejblekks inlägg http://hej.blekk.se/2015/01/24/jamstalldheten-kan-inte-matas-i-minuter-aftonbladet/ om att fördela sysslorna och har mer och mer börjat inse att jag nog tar ansvar för den mentala biten. Har pratat om detta med min kille och han har sagt att han ska tänka på det. Det mest framträdande tycker jag är att vardagssysslor som damsugning blir gjorda först när jag påpekar att det behövs. Sen gör han gärna det men oftast bara om jag har sagt till. Men det är något man får jobba på tror jag.

Håller helt med Mikaela med att det problematiska är hur omvärlden möter än. Vi är jämställda och aktiva feminister men inte lika så vår släkt. Kan märkas som hur man som tjej kan förväntas servera/plocka undan osv eller att när vi går på bio, handlar mat eller liknande så känner man blickarna bränna när jag betalar åt oss båda. Blir nästan som att jag själv tycker synd om min kille som bjuds av mig (vi kör bjuda varannan gång mest för att det är kul att få bjuda och trevligt att känna sig bjuden) och som inte är "man nog" att betala för oss båda. Haha är ju så absurt men så det blir. Håller också med om att jag tror det riktigt svåra börjar när man skaffar barn. Då kommer omvärldens fördomar och pekpinnar kännas på riktigt liksom. Jag ser så himmla mycket fram emot att bli mamma en dag men inte lika mycket om att hamna i mammarollen.

9 Timeoftiger:

skriven

Jag och min man är 70-talister. Han gör all "karlagöra" hemma pga att jag inte gillar sådana saker som att skruva, lyfta, rensa avlopp, meka etc. Jag älskar att laga mat, han mindre. Jag har "koll på allt" som kvinnorna brukar ha. Jag handlar kläder åt min man. Jag tjänar mera pengar. Jag betalar en hel del av våra räkningar, men inte alla. Min man gör alltid frukost åt mig pga att jag inte är någon morgonmänniska. Vi hjälps åt med (mina) barn (hans är vuxna.) Båda städar, mannen mera grovstäd och jag plockar och organiserar. Min man tar in och ut min häst (oftast). Så vi är inte alls jämställda, men vi trivs båda. Vi vill göra det mesta tillsammans och älskar varandra.

10 Fian:

skriven

Alltså, när jag har läst inläggen har har jag insett att det nog är min pojkvän som står för de klassiskt "kvinnliga" sysslorna. Känns inte heller ALLS bra!! Jag brukar typ handla och bjuda/ta notan när vi är ute. Hemma är det han som småstädar hela tiden, oftast lagar mat osvosv.
Eller alltså, tanken på detta har slagit mig förr, men när vi pratat om det så är jag nog mer "men du BEHÖVER ju inte städa hela tiden", typ på tal om hejblekk:s blogginlägg om den mentala biten och sådär. Jaja, jag får väl helt enkelt ta tag i detta och bättra mig.

Svar: Hemma hos oss är det jag som är bygger, skruvar, fixar med lampor etc och man skulle ju kunna tänka att jag gör det för att jag är den som är mest händig men jag tror att det bara är jag som är fixaren. Om du förstår vad jag menar? Att det lite är "upp till mig" att få saker att hända här hemma. Har alltid tänkt att det beror på att jag ÄR den som vill få saker att hända och att jag gör allt det där för att jag är bäst av oss på det. Men när jag läser igenom alla svaren undrar jag om det inte är så att jag gör det för att det "förväntas" av mig. hmmmm. Måste nog snurra detta några varv till ;)
Sandra Lundin

11 corneliaeriksson.blogg.se:

skriven

Tänkvärt inlägg och viktig fråga. Självklart tänker jag vid första tanken att jo, vi är jämställda! Men jag vet inte, det är så himla mycket man måste ta med i tankarna. Just nu är jag ju delaktig både i mina föräldrars relation eftersom jag bor hemma en del, och i min och Johannes, eftersom jag bor med honom (och snart flyttar in, wiho!). Men jag tycker att det är ganska stor skillnad mellan generationerna, liksom om man jämför mormor och morfar, där mormor alltid varit den som gjort allting hemma, och mamma och pappa, där det är mer fördelat och där pappa lagar mat och städar (men inte helt 50/50) och sedan mitt eget förhållande, där vi faktiskt delar på det mesta. Och det som är uppdelat är inte på grund av kön heller tror jag, utan att det passar mer in i våra liv, när Johannes tränar 6 timmar om dagen och jag inte gör det känns det mer lämpligt att jag fixar mat (tex), men i det stora hela gör vi det mesta tillsammans. Jag tycker att det är ganska tydligt att det i alla fall går åt rätt håll, sedan att det går vääääldigt långsamt mot det jämställda samhället är ju en annan sak... Men alla framsteg är bra.

12 Malin:

skriven

Bra inlägg och kloka tankar från föregående talare!

Även jag vill gärna tro att jag och min sambo lever jämställt, det har liksom automatiskt blivit att vi delat lika på saker och ting utan att vi behövt jobba särskilt mycket på det, det har fallit sig naturligt vilket känns skönt.

Jag är glad att min sambo har den här inställningen, för det är väldigt många här i Spanien som inte har det. Jämställdhetstänket har tyvärr inte kommit lika långt här som i Sverige. Det märks extra tydligt när folk pratar om vad som är "kvinno- respektive mansgöra” och liknande. Snark. Jag tror dock att det är under förändring även här, och jag försöker på ett lugnt och sansat sätt ta fighten så ofta jag orkar. Nu för tiden känns det nästan svårt att inte göra det, och jag är glad att min sambo stöttar mig i det, även när andra skakar på huvudet. Tack för peppigt inlägg! Kram på dig

13 Agnes - Cashew Kitchen:

skriven

Har GARANTERAT levt i relationer som inte varit jämställda. Men det sker ofta på mer subtila nivåer än vem som tar hand om disken/skruvar upp hyllan etc. Sådant som liksom smyger sig på och påverkar hur en klär sig, vilken roll en spelar med sin partners föräldrar, vänner och så vidare. Vem som tröstar och vem som blir arg. Vem som pysslar om och vem som är gapig och högljudd på festen. Vem jag förväntas vara i vissa situationer, i relation till min partner. Sådant är supersvårt att upptäcka. Vissa kanske skulle säga att det handlar om personlighetsdrag, men jag märker åtminstone själv att det påverkar vilka sidor av mig själv jag väljer att visa i vissa sammanhang och inte. Och en vill ju inte förtrycka sidor av sig själv bara för att en annan sak förväntas av en, eller hur? Omvärlden styr alltså mycket av förväntningarna samt strukturerna inom relationen, precis som Mikaela skrev här ovan. Antar att det också relaterar lite till Hej Blekk-inlägget som också nämnts, om att jämställdhet handlar om mer saker än fördelningen av sysslor.

I samkönade relationer upplever jag att ens "roll" i relationen är mycket mer flytande, eftersom det där inte finns lika tydliga ramar att förhålla sig till. Där måste roller utforskas i varje nytt förhållande. Fast så kanske det är för alla i och för sig? Men även i samkönade relationer tycker jag att normen om polaritet ofta smyger sig in - alltså att en förväntas spela den "manliga" rollen och en den "kvinnliga" rollen. Jag vet ärligt talar inte hur en ska komma runt det? När det händer tycker jag själv i alla fall att det är ett problem eftersom jag vet att alla dessa olika sidor ryms inom mig själv och måste få utrymme i relationen. Kanske är det då viktigt att vara väldigt trygg i sig själv och ha en bra kommunikation med sin partner för att komma runt problemet. Samt stå upp för hur en har valt att organisera relationen inför släkt och vänner. Men det underlättar ju inte direkt av den ständiga frågan om "vem som är mannen och vem som är kvinnan i relationen". Suck!

Svamligt inlägg men skyller på kvällströttheten! Intressant ämne du tar upp iaf :)

Svar: Superbra svar! Det var det jag kände, att det ligger så mycket mer subtila saker bakom det här "vem gör vad" och det är det jag tycker är så intressant.
Sandra Lundin

14 Agnes - Cashew Kitchen:

skriven

Kanske borde ha skrivit relation-ERNA beroende på hur en har valt att lägga upp sitt kärleksliv ;) Det smög sig visst in en tvåsamhetsnorm i mitt inlägg. Ack så lätt det är att tänka i vissa mönster.

15 Charlotte - Stories by me:

skriven

Jag skulle våga säga att det verkligen är jämställt här hemma :) Uppväxt med en pappa och inte så mkt mamma så vet inte om det påverkat.

Kommentera här: