Förrförra veckan lyssnade jag som vanligt på Sandra och Michelle´s podcast och i just det avsnittet pratade de om träning. En av sakerna de behandlade var frågan om det är okej att skiva om träning på sin blogg utan att man ska bli beskylld för att hetsa andra till osunda kroppsideal och jag tycker att det är så galet det där. För JA det finns helt sjuka skönhetsideal som ger många ett ohälsosamt förhållande till sin egen kropp MEN det måste väl vara hur vi pratar om det som gör att det kan förändras? Jag menar, kroppen mår bra av träning (faktiskt i princip vilken sort som helst) och om man pratar om det på ett vettigt sätt borde ju fler människor förstå själva tänket, det som inte hetsar till självsvält och överträning. Det är ett komplicerat och känsligt ämne men jag tror att det behöver tas upp på ett bra sätt utan någon som helst värdering eller synpunkt på kropsstorlek utan bara på de fysiska fördelarna. Så med risk för att få hela stormen riktad mot mig så kommer min träningshistoria här.

 

I mitt liv har jag varit latmask, någon som gått på pass på gymmet, en person som försökte träna två gånger om dagen och den som förespråkar löpning och hur lycklig det gör en. Jag har bara fullföljt en av de ovanstående sakerna och det är vara en latmask. Alltså jag kan knappt förklara för er hur otroligt jobbigt det är för mig att göra saker som jag inte kan än inför andra. Det är någon spärr i mig som gör att jag inte vågar misslyckas om andra ser på, vilket i vissa situationer blir ett hinder. Att gå till ett gym där biffiga och vältränade människor stod framför speglarna gjorde mig så panikslagen att jag varvade besöken med att störtgråta innan (och sen vägra gå dit) med att i panik skälla ut Viktor inför alla människor där. Allt annat än ett sunt förhållningssätt till det hela kan man påstå.

 

Därför la jag allt vad träning hette åt sidan. Det gav mig ingen glädje och att få ångest varje gång jag skulle gå och göra något som ska kännas bra i både kropp och själ kändes så onödigt. Sen en dag blev jag bara sugen på att lära mig springa (mer om det äventyret här) och helt plötsligt hade jag hittat den träningsformen som passade mig bäst för tillfället. Men efter ett år började min kropp säga ifrån, efter bara några meter fick jag stanna av brännande smärta och då kände jag att det fick vara nog. Jag gillar att promenera, cykla långt och vandra med Viktor och det kan ju räcka långt som vardagsmotion, säger kroppen ifrån är det nämligen bäst att lyssna.

 

Men när man har ett jobb där mycket lyft och hukande arbetsställningar ingår och samtidigt två höfter som bråkar och får en att känna sig som en nittioåring så är det nog klokt att hjälpa kroppen lite på traven. Efter sommaren tog jag därför steget och skaffade mig ännu ett medlemskap på gymmet. Inte på en av de kända kedjorna utan på ett riktigt styrketränargym där det mest hänger gubbar och tanter och andra starka människor. Dit följer jag med Viktor varje lördagsmorgon och det passar mig så bra för det finns liksom ingen annan som är vaken så tidigt så jag slipper känna mig som en fjant som inte riktigt vet hur maskinerna fungerar. Och att gå bara en gång i veckan har visat sig vara guld för mig då jag hela tiden ser fram emot besöket och aldrig tycker att det tar för mycket tid eller blir ett måste. Jag blir starkare för varje vecka och min kropp tackar mig verkligen, det behövs liksom inte så mycket mer för att ge den en extra liten skjuts. De värsta övningarna jag vet på gymmet är magövningar och därför har jag helt enkelt bestämt mig för att jag inte behöver göra en enda sådan, jag menar många andra maskiner tränar indirekt magen ändå och jag gör det ju för att må bra. Så varför plåga mig själv med något som jag inte gillar?

 

För att ytterligare smörja mina onda leder startar jag ibland dagen med ett litet yogapass här hemma. I lugn och ro och i det mörker som ännu inte skingrats från natten ligger jag på min yogamatta och känner hur hela kroppen tänjs ut och blir välmående. Jag började med tre övningar och uttökar nu med en för varje pass jag kör, allt för att kunna ta det i min egen takt så länge jag behöver. Hittade den här sidan imorse och tänker att den kanske kan hjälpa någon på traven som själv vill börja dagen med lite yoga och är nybörjare precis som jag.

 

Egentligen vill jag inget speciellt med det här inlägget. Vill bara ta upp ämnet och lufta det lite, visa att man kan må bra trots att man varken svälter sig eller tränar ihjäl sig för att bli "tight" och "fit" och att man faktiskt kan få må bra om man tränar och inser hur gott det gör en. Jag tränar för att hålla livet ut och jag är så glad att jag för stunden har hittat de träningsformer som passar för mig. Vill även påpeka att man ska få känna sig nöjd över sina val även om man inte tränar, det gäller helt enkelt att hitta det som känns bäst för en själv för tillfället.