Okej, här kommer ett inlägg om min andra så kallade trädgård. Som i det förra inlägget så blir det en hel del mobilbilder eftersom jag inte hade någon bättre kamera förra året. Men ni kan förhoppningsvis ändå få er en bild av det ställe som ständigt ger mig en klump i magen, nämligen min odlingslott!

 

Som jag har skrivit tidigare så föddes mitt intresse för odling under våren förra året. Jag hade fått ett miniväxthus och några frön av mina svärföräldrar när jag fyllde år och efter det var det kört! Viktor var under den här tiden bosatt här i Karlsborg då han gjorde sin grundläggande militärutbildning och jag var ensam kvar i Göteborg. All denna ensamtid gjorde att jag la ner allt mer tid och energi på mina små plantor och till slut var jag som sagt helt fast. När vi flyttade hit fick jag nys om att man kunde få tag på fina odlingslotter och kolonistugor och eftersom vi bara har en liten uteplats (här) tänkte jag att det vore helt perfekt för mig. Sagt och gjort ringde jag till dem och hörde mig för om detta och fick som svar att de hade två lediga. Tjoho! Jag hade hört talas om väntetider på en sisådär 15 år i större städer så för mig lät det här toppen.

När jag kom dit var det här en av två helt vildvuxna lotter som jag blev visade. Okej, att jag nu hade några månaders erfarenhet av odlande på fönsterbrädan men jag hade ju knappast någon större kunskap av riktigt trädgårdsarbete. Så utan att veta vad jag gett mig in på hörde jag mig själv säga "Det här blir superbra, jag tar den!". Kort därefter mailade jag bilder till de trädgårdsmästare som finns i släkten och fick ett svar tillbaka som sa att jag hade allt det ogräs man önskade att man inte hade. Allt jobbigt rotogräs som är otroligt krävande att bli av med samlades här på mina 30 kvm.

 

Jag beslöt mig ändå för att direkt ta i med hårdhandskarna. Någon sa åt mig att det första jag skulle göra var att skaffa mig ett ställe att koppla av på. Jag började gräva och rensa och efter fem timmar (!!!) hade jag kommit såhär långt. Marken var så packad med rötter att min grep knäcktes redan första dagen. Hur som helst så hade jag i alla fall fått mig en liten uteplats!

 

Hösten kom och jag hade inte gjort mer på lotten än att fixa den där lilla hörnan att vila upp mig i. Jag orkade inte ens tänka på det där stället för då knöt det sig i magen på mig. Och ju mer jag ignorerade det desto jobbigare blev det att faktiskt ta mig dit. Så jag beslöt mig för att säga upp den, men först till årsskiftet eftersom jag hade lite jordärtskockor som jag ville skörda först.

 

I början av året, när man precis kunde känna förnimmelsen av vår i luften började trädgårslängtan spira i mig igen. Förra året betalade jag bara 100 kronor för min odlingslott och för så lite pengar tänkte jag att jag faktiskt kunde försöka få i ordning den ändå. Än en gång såg jag för mitt inre att det faktiskt bara var att klippa ner gräset och börja gräva. Sen skulle jag visserligen få täcka det med markduk och odla i pall i några år, men det skulle väl inte vara några problem?

Istället för att gräva fick jag hjälp av en kvinna med odlingslott jämte mig att elda ner gräset och tillsammans la vi på markduk på framsidan. För visst har jag en baksida också -  som ser lika risig ut. Två skjul som är fallfärdiga och en helt lott som är täckt av besvärligt ogräs. Egentligen förstår jag inte varför jag behåller den men jag tänker såhär att om jag bara har tålamod och låter markduken ligga några år så har jag en helt perfekt plats att i framtiden odla mina egna grönsaker. Att odla i pall blev det inget av eftersom det skulle behövas såna enorma mängder med jord och det kändes bara fånigt att forsla dit när jag visste att det gömde sig så mycket av den varan långt under den svarta duken. Jag hade tills jag skrev detta inlägget inte riktigt bestämt mig för om jag ville behålla min odlingslott eller inte men för varje ord jag skriver om den känner jag knuten i magen som knyter sig allt hårdare. Jag har ju under den senaste månaden skapat mig en helt ny trädgård (mer om den i ett annat inlägg!) så jag behöver egentligen inte det här stället längre. Även om det kan bli otroligt bra om några år så tror jag att jag kan slippa så mycket ångest genom att säga upp den. Ja, så får det bli!

 

Ifall någon mot förmodan undrar varför jag inte har kunnat bestämma mig tidigare  så ska ni få svaret här:

 

När jag fick lotten var den här övervuxna hopen med rabarber träig och blommande. Jag gav mig på den och rensade lite väl kraftigt och till slut återstod bara dessa sorgliga små stjälkarna. Fast jag vet inte varför jag skriver "den" för jag har faktiskt två lika stora plantor.

 

Så i April i år började små röda och gröna knoppar brista upp ur marken och på bara en månad hade två plantor av det här slaget börjat frodas. Vilka fantastiska rabarberplantor! De har verkligen varit värda 100 kronor om året - om jag slapp all ångest som kom med det. Obs, lägg märke till hur snyggt alla mina grannar har det hos sig ;(