Om en panikångestattack

sunset
- Hjälp mig, jag tror jag håller på att dö, kvider jag försiktigt fram i telefonen. Kvinnan på andra sidan luren talar till mig i lugn ton och frågar varför jag tror det. Hon verkar inte förstå att det inte finns något utrymme för mig att gräva vidare i ärendet, ingen luft kvar i mitt bröst till att forma ord och ingen tid kvar för mig att slösa på onödiga meningar. Jag håller ju på att dö.
 
Just den här kvällen, när jag skulle dö, var jag ute på permission från sjukhusets slutna avdelning. Jag hade sökt mig dit för att jag var utbränd efter att ha paralleljobbat som lärare och bartender i nästan ett år men blev kvar för att man envisades med att proppa mig full med mediciner mot en annan sjukdom. Just den här kvällen, när jag skulle dö, hade jag varit ute med några vänner. Inte festat men ändå tagit något glas ihop för att fira att jag var fri i några timmar till. Jag tror att det var så i allafall, minns inte så mycket från den första delen av kvällen men vad som skulle hända sen minns jag i plågsamt tydliga bilder.
 
Jag har kommit hem igen till den lilla vindsvåning jag hyr i andra hand i Högsbo. Ett avsnitt av en humorserie startas på min laptop och jag parkerar mig i sängen, redo för att snart vaggas in i en trygg sömn. Plötsligt hörs ett högt plopp någonstans innifrån min kropp. Ett ljud som lät precis som om något stort och viktigt i mig gick sönder. Strax därefter känner jag hur allt blod rusar till hjärtat som börjar banka så mycket att det snudd på hoppar ur bröstkorgen. Det här är det svåraste att förklara för någon som inte själv upplevt det, för det går inte att tänka sig hur det känns när ens hjärta håller på att arbeta i den takten, när man tror att det snart ska gå sönder av all ansträngning.
 
still
Jag var säker på att hjärtat arbetade så fort för att kompensera för det där livsviktiga som brustit i min hjärna, att det var tvunget att driva runt syret för att jag inte skulle falla ihop på studs. Strax därefter börjar det stråla ut i min vänstra arm och det är då jag förstår att jag fått en hjärtinfarkt. När jag sätter mig på sängkanten snurrar hela världen under mina fötter och att slå de där tre siffrorna som kopplar mig till larmcentralen tar en evighet.
 
Med ett bultande hjärta, en avdomnad arm och en bröstkorg som känns lika hopknycklad som en pantburk gråter jag i telefonen. - Hjälp mig, jag tror jag håller på att dö, kvider jag. När samtalet är över nästan kryper jag ner till porten för att vänta in den ambulans som kvinnan i luren skickat efter åt mig. I panik tar jag mig in i bilen och först en kvart senare utbyts rädslan mot skam. Jag håller inte på att dö, det är en panikångestattack jag fått. Jag har storgråtande ringt 112, utnyttjat en ambulans i onödan och dessutom åkt in till sjukhuset i pyjamas - för en panikångestattack.
 
Idag är det inte pinsamt längre. Jag har fått två attacker till sedan dess och känslan av att jag ska dö finns där hela tiden. Det är en paralyserande rädsla men den går att ta sig ur genom att andas lugnt och tänka att man har kontroll över situationen, man vet ju att det går över och att man inte kommer dö. Att jag fick en attack den första gången beror säkert på mitt sköra psyiska tillstånd och mixen av mediciner och alkohol. Att jag fått dem efter det blir alltid en påminnelse om att något måste förändras i mitt liv, om att något står fel till. Vad jag vet så lider jag inte av panikångest i övrigt utan det är bara dessa tillstånd av pur dödsskräck som drabbar mig emellanåt. Jag vet inte varför, men jag skäms i alla fall inte längre.
1 Daniella Chanelle:

skriven

Jag blir så glad när du använder ditt utrymme på nätet till sådant här viktigt <3

2 Charlotta Sofia springer o trimmar:

skriven

Bästa du som skriver om det här, så viktigt att det talas om så att ingen, INGEN behöver skämmas mer.

3 Caroline:

skriven

Vad bra att du skriver om det! Jag vet själv hur det var första gången jag fick en, hela rummet snurrade, hjärtat bankade så hårt, jag fick domningar och det kändes som om jag var utanför min egen kropp.
Väldigt obehagligt och det är viktigt att det talas om för många inser inte vad som inträffar. Jag själv gjorde inte det först, utan det var kort efteråt då min ångest blev värre och värre som jag insåg vad som hänt.

Svar: Usch ja, det är riktigt obehagligt när man inte alls förstår vad det är :/ Läskigt nu med men kan ändå lugna mig själv med vetskapen liksom. Tack för att du ville dela med dig!
Sandra Lundin

4 Anonym:

skriven

💎💎💎💎

5 linnea:

skriven

Usch :( verkar verkligen så fruktansvärt obehagligt! Starkt av dig att skriva om det här, viktigt att öppna upp och visa något som många råkar ut för.

Svar: Tack för dina fina ord :)
Sandra Lundin

6 Johanna Marie.se:

skriven

Usch sånt som är så obehagligt! Man lär sig med åren vad man ska hålla sig från och tänka sig för innan man gör. Som du säger att blanda alkohol och en viss medicin kan ibland leda till något man inte ens tänkt tanken på. Men skönt att du känner dig bättre idag :)
För övrigt, bor du också i Göteborg?

7 Ellinor:

skriven

Vad fin och bra och stark du är som skriver om detta! Jag har nyligen börjat gå i terapi för min egen ångest och känner igen mig i det du skriver. Det tar emot för mig att prata om det, men jag försöker vara så öppen jag kan med människorna runt ikring mig, för det är ju verkligen inget att skämmas för, egentligen - även fast det känns så ibland. Puss på oss!

Svar: Verkligen puss på oss!
Sandra Lundin

8 Annukka:

skriven

Jag har också skrivit om detta ämne. Min panikångest utlöses endast om jag är inlåst i trånga utrymmen vilket gör det svårt att bekämpa, eftersom det på sätt och vis är "förståeligt". Lika obehagligt är det för det, så jag vet verkligen vad du skriver om.

9 hanna, förbanna:

skriven

<3 <3 <3

10 kaneli:

skriven

Så starkt och fint av dig att skriva om det här.

11 johanna:

skriven

vad fint och viktigt att du delar med dig av det här <3

12 lovisa:

skriven

exakt det daniella sa. du är fantastisk, tro aldrig något annat! <3

13 Nana:

skriven

Tack för att du delar med dig! Ett viktigt ämne som man allt för ofta inte talar om!

Svar: Tack Nana!
Sandra Lundin

14 Ida här och nu:

skriven

Jag har en kronisk ångestsjukdom och lever varje dag med ångest. Men de händer att jag får panikångest också lite då och då. En fruktansvärd känsla . Skönt att de är något du inte "lider" av utan nått som bara kommer i vissa situationer. Kram

15 Jessan:

skriven

Vilken gripande berättelse, hoppas du slipper uppleva fler panikångestattacker för det lät verkligen inte kul alls! Kram

16 min tekopp:

skriven

Vilken stark berättelse och så otroligt starkt av dig att berätta och att använda ditt utrymme här för att prata om så viktiga saker. jag har själv upplevt panikångestattacker ett par gånger det sista året och det är verkligen skrämmande och extremt jobbigt innan man är ute på andra sidan igen. Tack för att du berättar!

17 Jess:

skriven

Minns min första panikångestattack glasklart, men hade aldrig kunnat sätta ord på den på det här sättet. Fullständigt vidrig upplevelse men så viktigt att lyfta och prata om, och aldrig aldrig aldrig att man ska skämmas över det.

18 Boel:

skriven

Ursh vad obehagligt!
Var nära till gråt när jag läste, himla fint skriven ( om en nu kan skriva fint om en så hemsk sak?) tack för att du tar upp det <3
Kram

19 ISA:

skriven

bästa bästa sandra. SÅ modig och SÅ bra som delar med dig. Kan inte ens föreställa mig hur hemskt det är <3 tror många i samma sits blir tacksamma för ärliga inlägg som detta.

20 Vicky:

skriven

sandra! du är så jävla modig som delar med dig av tunga grejer från ditt liv. jag har flera gånger funderat på att skriva om tunga grejer (mvh gick i terapi pga ångest för första gången när jag var tio, började skära mig när jag var tolv, bott på behandlingshem i flera år ooooch så vidare) men alltså jag vågar typ inte. internet är så himla varmt och snällt för det mesta men också stort som fan och läskigt. tack för att du vågar dela med dig. du e fin!!!!

21 Hannis:

skriven

Sånt här är så viktigt!
Att vara öppen om det som så många lever i.
Men inte törs prata om för att man tror att man är ensam.
Tack!

22 Anonym:

skriven

Så starkt att du vågar dela med dig! Hoppas att du mår bättre <3

Svar: Det gör jag verkligen. Tack!
Sandra Lundin

23 Isabel - outofoffice.devote.se:

skriven

Så modigt att du vågar skriva så ärligt om detta. En ska aldrig behöva skämmas! Hoppas att du mår bättre nu <3

Svar: Tack för omtanken, det gör jag verkligen :)
Sandra Lundin

24 Simone i Berlin:

skriven

Håller med ovanstående. Så viktigt att rucka på tabun kring sådana här grejer. Hoppas att du slipper uppleva detta obehagliga igen.

25 Anna Fahlgren:

skriven

<3

26 Julia:

skriven

Så starkt att du kan skriva detta. Jag är tacksam för att kunna läsa. Min pojkvän drabbas regelbundet av panikångest, och han kan inte (eller vill inte - i så fall helt förståeligt) förklara hur det är. Det enda jag förstått, efter vad han berättar för mig under de stunderna, är att han känner att han håller på att dö, trots att han rationellt vet att han inte gör det. Det är svårt, jag vill så fruktansvärt kunna stötta, hjälpa, och ta bort allt det där hemska, men det går inte. Förståelse är en stor del i att kunna hjälpa, tror jag. Empati är ju en sak, men att faktiskt förstå hur det känns, det går nog inte om man inte själv upplevt det, tror jag. Så jag känner mig tacksam för att ha läst den här texten - det är lätt att lite glömma bort, att liksom undervärdera hur starkt och skrämmande det måste vara, när man bara står där bredvid.

Svar: Usch, måste vara tufft att stå bredvid och int ekunna göra något också :/
Sandra Lundin

27 Ronette:

skriven

TACK för att du skrev det här!
Det behöver pratas om mer och det är ju så jäkla svårt att berätta på ett bra sätt (?). Men det tycker jag att du gjorde.

28 Ebba Molin:

skriven

Så himla fint skrivet, så ärligt och modigt. Det är inget skamfyllt med att vara människa... stor kram!

29 Rebecka Linnea Jörtsö:

skriven

Gråter i stort sätt när jag läser detta, panikångestattack är så okontrollerbart och inget som någon borde behöva uppleva. Hade själv en lång jobbig period i höstas med några liknande extrema attacker. Nu mår jag bättre och hoppas att jag slipper det igen, hoppas du också slipper det framöver. Styrkan annars som växer fram från sådana upplevelser är obeskrivlig, det ska inte få slå ner oss! Tack för en fantastisk blogg, uppmuntrande och viktig!! Mvh Rebecka

Svar: Men åh. Det är verkligen en hemsk upplevelse. Hoppas också att du slipper allt sånt här och tack fina du för dina ord <3
Sandra Lundin

30 Vajb:

skriven

så starkt skrivet! och modigt av dig att dela med dig av något så viktigt som vi pratar alldeles för lite om! <3

Kommentera här: