Då och då trillar det in mail i min inbox med frågor om hur man faktiskt gör för att skriva en krönika. Jag är som vanligt ingen expert men har under de senaste månaderna levererat krönikor till vår lokaltidning och har i alla fall ett hum om hur jag gör.
För det första så kan vi ju ta upp lite vad en krönika är. Ofta är det en kort text med betraktelser som kan vara både vardagliga, samhällskritiska, politiska osv. Antalet tecken är få och man brukar landa någonstans på 3000 tecken som max. I mitt fall är mitt utrymme mindre än så och jag har lov att förbruka runt 1900 tecken. Detta är lite och därför brukar jag inleda mina texter med en rätt målande beskrivning av tid och rum, sedan fylla på med valfritt innehåll och olika utsvävningar för att slutligen knyta ihop säcken i några sammanfattande meningar. Min tanke är att läsaren efter sista raden antingen ska dra på smilbanden, känna något eller börja tänka efter. Ungefär som ett blogginlägg fast med bara text istället för bilder!
För att ens börja skriva krönikor som blir publicerade måste man ju upprätta någon slags kontakt med en tidning, ett magasin eller en websida. Jag gjorde helt enkelt så att jag skrev en testkrönika som jag mailade till min lokaltidning och presenterade mig själv och mitt ärende. Jag hade turen att de sökte efter en krönikör från Karlsborg precis då och därför blev jobbet mitt. Jag levererar en text var fjortonde dag och även om jag inte blir rik på det så är det otroligt häftigt att få se sin text i en tidning.
Redaktören jag skickar mina texter till bad mig att gärna göra dem humoristiska med glimten i ögat eller lokala så att läsarna känner igen sig. Lokalt i det här fallet behöver alltså inte enbart handla om ett geografiskt område utan även mentalt eller känslomässigt. Att skriva otroligt samhällskritiskt och politiskt önskas inte av mig i en liten tidning som denna men det är möjligt att man kan få den chansen ifall man vänder sig till en tidning/sajt som önskar den typen av innehåll.
Mitt bästa tips här är i alla fall att man funderar lite på vad man skulle vilja skriva och sedan försöker hitta en målgrupp för just den typen av texter. Det är nog inte så troligt att man kan börja skriva krönikor för DN eller i Aftonbladet direkt, men om man blir publicerad en gång kommer det gå lättare och lättare för varje gång framöver. Våga bara tro på dig själv och din egen förmåga att skriva så kommer det gå vägen på ett eller annat sätt.
Jag brukar aldrig sitta och fundera på vad jag vill skriva om utan försöker hålla alla sinnen öppna för att försöka förstå vad som sker i min omgivning som jag vill belysa i en text. Det kan vara ett fenomen som sker i världen, någon jobbig händelse eller känsla jag vill bearbeta, en pinsam sak jag gjort (dela gärna med dig så mycket som möjligt av dig själv, detta gör att läsarna vill fortsätta följa dig och dina eskapader) eller liknande. Min förra krönika kom till en kväll när jag hade somnat i min bokläsning och vaknade av att Gösta låg rygg mot rygg med mig i sängen. Då skrev jag helt enkelt ner små korta anteckningar av det jag tänkte där och då och texten i sin helhet kan ni läsa här nedanför.
När du sätter dig ner med första utkastet till din text tycker jag inte att du ska tänka på antalet tecken. Kör på och skriv tills du tycker att du fått fram ditt budskap, sedan kan man gå tillbaka i flera omgångar och ta bort formuleringar och ord man använt sig av många gånger och meningar som bara är utfyllnad. Det är en konst att få det man vill sagt på ett begränsat utrymme men det är ju också det som är utmaningen och det som utvecklar en som skribent. Jag tycker inte att man behöver vara helt sanningsenlig heller utan man kan slå ihop olika fragment för att nå fram till meningen med krönikan. I den ni kan läsa här nedan skriver jag att jag har pyjamas på mig vilket är lögn för jag sover aldrig med det. Men jag kände ändå att jag ville att läsarna hellre skulle få upp en bild av mig i pyjamas (kom ihåg att jag bor i ett litet samhälle!) än en bild av mig där jag är naken.
Jag har aldrig fått tillbaka en text med synpunkter från tidningen så jag är lite bortskämd på det sättet men så fort jag skickade in min första text släppte all prestationsångest. Jag skulle inte bli ledsen idag ifall min redaktör frågade om jag kunde skriva på ett annat sätt istället. Antingen så vill man behålla sina texter för sig själv (vilket är helt okej) eller så längtar man efter att få dem publicerade och då är det minsann bara att tro på att det går och våga. Lycka till!
Den som stoppas om av tryggheten
Jag vaknar ur en vacker dröm och känner trycket från någon annans rygg mot min genom pyjamasen. En varm kropp som andas tungt men med små lätta hjärtslag. Det tar ett tag innan jag inser att den lilla kroppen tillhör en katt som fortfarande sover tungt och som inte märker att jag sömndrucket har slagit upp ögonen. En snabb bild flimrar förbi mina näthinnor och jag tänker på min sambo som i detta nu ligger ute i skogen och försöker få sig lite vila mellan vaktpassen. Sen kommer minnena.
Minnen som avlöser varandra från alla de gånger jag legat och sovit såhär, rygg mot rygg med någon.
Kompisar som man sagt godnatt till och sedan ändå legat och viskat med hela nätterna.
Syskon som man kivats med och roffat åt sig det mesta av täcket ifrån.
Stunder då jag i min ungdom vände mig bort från min partner och grät mig till sömns.
Men alltid den där närheten. En varm och sovande kropp mot en annans.
En tanke om att jag måste ha legat så redan i magen, innan jag visste vilken trygghet det faktiskt gav, snuddar vid mig. Tryggheten i att sova med beröringen från någon annans drömmande kropp. De som ligger i fosterställning och de som ständigt vrider och vänder på sig. De som sover lätt och barn som andas så tungt. Det fina i att känna samhörighet med någon annan, att veta att den man håller av finns så nära till hands. Att våga slappna av så mycket tillsammans med någon annan att man kan falla i sömn.
Jag vaknar ur en vacker dröm och känner att min katt ligger nära och andas så tungt. Jag tänker på minnen från förr och sen somnar jag gott om igen. Den där flyktiga tanken om alla som ligger ute i skogen, om de som är ofrivilligt ensamma och de som inte kan somna tryggt om nätterna snuddade bara vid mig. Jag ska tänka på dem när jag vaknar imorgon men just nu måste jag få blunda en liten, liten stund till.
skriven
puss