OBS! Du vet väl att min blogg har flyttat? Du hittar den på: ATILIO.METROMODE.SE 

 

Den senaste veckan har jag haft en riktig kamp med mig själv och mina känslor. Helt plötsligt tog det stop i jobbet med podcasten och jag bestämde mig för att ta ett litet sommaruppehåll. Vänta, vi börjar om och snälla nu måste ni läsa nogrannt för det här är så jäkla svårt och jobbigt att prata om.

Jag älskar Källan och jag älskar att ni verkar älska min podcast. Varenda dag får jag glada mail, kommentarer och andra meddelanden från er som säger att det är ett så bra och inspirerande initiativ. Och att tänka att det är JAG som gjort allt det utan några som helst kontakter, ekonomiska medel eller erfarenhet gör mig så stolt samtidigt som det skrämmer mig så mycket på samma gång. För hur ska man kunna ge upp en framgångssaga? Hur dum kan man vara som slänger bort något som har så mycket potential?

 

Men såhär är det: Jag har ett vanligt jobb att gå till samtidigt som jag jobbar med den här bloggen som om det vore mitt jobb det med. Jag skriver krönikor, slutför alla inbokade fotouppdrag och försöker även andas där emellan. Men faktum kvarstår ändå att jag under ett helt halvår har tillbringat nästan all min vakna tid framför en datorskärm för att hinna med allt och nu skriker min kropp efter rörelse och frihet.

 

Sedan några månader har jag fått hjälp av Sandra att rodda en del med Källan för att få allt i mitt liv att gå ihop men nu är min tid ännu mer knapp. Och när Viktor sa "du kanske kan be om ännu mer hjälp då?" svarade jag "det jag behöver hjälp med är i så fall att boka gäster, skriva alla frågor, göra intervjuerna och redigera avsnitten. Det är prick allt jobb och då är ju inte podcasten min längre?".

 

Men samtidigt:Tänk vilken bra grej det varit för mig att få prata och närma mig flera av mina idoler, tänk så många som uppmärksammat den och tänk om den faktiskt kan bli riktigt stor? När jag velade fram och tillbaka kom Viktor återigen med en fråga och den här gången löd den "Vilken är din första tanke?" varpå jag svarade "Att det är så skönt att slippa tänka på allt jobb kring podden" och där hittade jag mitt svar. Att ha gjort något lyckat är så roligt men att ge upp det trots att det fortfarande är bra är nog nödvändigt ibland. Även om jag skulle få 5000 kronor per avsnitt (vilket ju är en rätt bra månadslön) hade jag tagit samma beslut. Den här bloggen uppdateras när jag kan och vill utefter vad som sker i mitt liv, och även om jag njutit av att göra podcasten så är det en extra arbetssyssla. Jag mår alltså inte dåligt och har inte tröttanat utan är bara en person som tycker att det blir lite maffigt att til slut jobba 150% varje vecka.

 

Den värsta känslan i det här är egentligen att det känns som att jag sviker er som lyssnar men den kommer uppstå på ett annat sätt i framtiden, det vet jag redan nu även om jag inte kan berätta mer än så. Men håll ut, ni ska få er dos av inspiration från kreativa och härliga människor. Tack för att ni lyssnat och peppat under alla 32 avsnitt!