Lite om tid

Förra året skrev jag den här texten som i princip är lika aktuell som dagen den skrevs. Därför återpublicerar jag den här.
 
Jag har en inbyggd stress i mig själv som gör att jag alltid går runt med en känsla av att jag är otillräcklig. En känsla som säger åt mig att jag måste göra mer, hinna mer, se mer. Men det är varken ett krävande jobb eller sociala medier som sänker mitt självförtroende - det är tiden. Den där förbaskade tiden som aldrig tycks vara på min sida. Därför tänker jag så mycket på att njuta av nuet att jag hela tiden blickar framåt och planerar in fler saker jag ska hinna med i "nuet" innan det ögonblicket är förbi. Det gör ju att jag aldrig riktigt är i synk med vad som faktiskt är här och nu. Jag har en fysisk form som är på plats för att njuta, uppleva och se men mentalt har jag redan stressat vidare till nästa upplevelse.
 
För att tala klarspråk kan vi ta vitsipporna ovan som ett exempel. För några veckor sedan åkte jag förbi en helt fantastisk vitsippeskog och tänkte att jag måste dit och fotografera när allt slagit ut. Olika omständigheter gjorde att utflykten (det är en rätt lång cykelväg dit) sköts upp och runt gick jag med ont i magen för att ögonblicket snart skulle vara över. I onsdags tog jag mig äntligen dit, knäppte ett trettiotal bilder och cyklade sedan hem igen. Det var det. Det var allt. Om det var värt att stressa för i två veckor? Knappast, men jag hann i alla fall dit innan det var för sent!
 
Det låter inte helt sunt, jag vet det. Jag har ju dessutom tidigare skrivit om hur jag kommit till insikt att bland annat bloggande bör ske enbart för en själv för att det ska vara möjligt att fortsätta. Alltså, att blogga bara för någon annans skull eller för att man måste är inte hållbart i längden. Jag älskar att vara utomhus, jag älskar att göra utflykter och se nya saker men just nu gör jag det av fel anledning, jag gör det för någon annan och för att jag tror att jag måste. Jag gör det för att jag tror att tiden och jag är inne i någon form av maktkamp där jag faktiskt har en chans att vinna om jag bara hinner göra så mycket som möjligt inom de givna tidsramarna. Min största sorg är dock att tiden faktiskt inte är på min sida. Jag är en förlorare i detta fallet, i alla fall så länge jag känner som jag gör. Jag förstår bara inte hur vi ska kunna bli vänner, tiden och jag.
1 C'est la vie:

skriven

Förstår precis vad du menar. Jag kan också känna en stress ibland att dokumentera det vackra jag upplever bilder. Mest på grund av att jag älskar att gå igenom mitt bildbibliotek i efterhand och minnas ögonblick som jag helt glömt bort. Speciellt under perioder när jag känner mig deppig för det gör mig så glad av att påminna mig om allt fint i livet.

Själv har jag bloggat i 10 år ... himmel! Inspirationen kommer och går. Idag lägger jag ribban där jag känner att jag hinner med. Blir det för ont i magen som du skriver, då tar jag mig en funderare på vad det är jag jagar egentligen.
Balansen är svår att hitta emellanåt. Men lusten för att skriva och skapa består även om det går upp o ner.

Kram

2 Vajb:

skriven

Jag förstår precis vad du menar. Lever också konstant med känslan av att tiden inte räcker till.

3 Annukka:

skriven

Du är så klok! Man måste blogga för sin egen skull, så är det. För att det ska fungera i längden i alla fall. Jag upprepar, läs Michael Endes Momo. Där finns svar på alla dina funderingar. Hör av dig då du gjort det, det går fort!! Om du inte får tag i boken kan jag låna den till dig.

4 Anna:

skriven

Riktigt bra skrivet!! Känner igen mig!

5 Maria Ekblad:

skriven

Åh förstår verkligen vad du menar. Om jag ser våriga bilder på våren hos någon kan jag känna typ "åh jag måste fota vårigt så det ser vårigt ut på min blogg" haha. Eller något någon annan årstid. Så himla korkad tanke. För jag vill ju också blogga, och framför allt fota för min EGEN skull. Men ibland får man bara pausa lite.

6 Carolina:

skriven

Hög igenkänningsfaktor på denna! Det blir ju ofta så att man tänker "jag måste hinna det eller jag måste göra si och så eller jag måste komma ihåg det...". För ett tag sedan började jag försöka byta ut "måste" mot "vill". Oj. Hela min världsbild (okej kanske inte, men lite iaf) ändrades. Jag gör så gott jag kan av att bryta "stress/måste/tid"-pressen och försöker prioritera vad det är jag egentligen VILL och BEHÖVER. Prova. Det är svårt, men lätt värt det! Ha en fin onsdag i dag! :)

7 Anonym:

skriven

Känner igen mig precis i det du skriver! Att vara här o nu är jättesvårt. Har också en förmåga att överplanera eller ha för höga förväntningar på saker och så till slut när det är dags eller över så få jag känslan av var det bara det här....

8 Anonym:

skriven

Känner igen mig precis i det du skriver! Att vara här o nu är jättesvårt. Har också en förmåga att överplanera eller ha för höga förväntningar på saker och så till slut när det är dags eller över så få jag känslan av var det bara det här....

9 Evelina - Evelinas Ekologiska:

skriven

Som jag känner igen mig...Du är väldigt bra på att sätta ord på allt!
Jag har blivit bättre på att låta saker och ting komma i andra hand och sätter mig själv och mina nära i första hand. Låter ju som en självklarhet att det borde vara så..Men som du skriver så är det ju det här med tiden, "jag ska bara göra det här först, sedan kan jag slappna av".
Jag tror att man bara måste bestämma sig för att det inte är möjligt att göra allt, tacka ja till allt och hinna allt, samt att bara göra det som får en att må bra. Tack för att du delar med dig :)
Kram
/Evelina

Kommentera här: