Smycken och jag har aldrig varit bästa vänner men det är ingen som kan påstå att jag inte har försökt försonas, för det har jag! Mängder av inköpta smycken och accessoarer ligger och skräpar i diverse skrin på byrån i vårt sovrum. Fina där de ligger men på mig känns de överflödiga och jag får en känsla av att mer likna än julgran än mitt finaste jag.

 

Men sen förlovade vi ju oss förra året och då kunde jag inte riktigt tacka nej till en ring. Till slut valde jag en ring med ett smalt band och en stor sten i mitten. Stenen är såklart inte äkta men jag visste att jag inte ville ha två ringar sen när vi gift oss så då kommer den här ringen (som alltså bara är provisorisk) bytas ut mot en ny, äkta. Det visade sig i alla fall vara helt rätt val för jag kan fortfarande gå och beundra mina fingrar nu när den sitter där och glimmar. Och med en ring på fingret började jag känna mig mer naken än innan, helt plötsligt kändes det som att jag faktiskt ville börja använda smycken. Därför köpte jag ett tunt, tunt guldhalsband med ett litet liggande kors på och jag bär det dygnet runt. Efter ring och halsband började mina handleder lysa ännu vitare än tidigare och jag beslöt mig för att hitta några fina armband med gulddetaljer för att liksom matcha mina andra smycken, något som visade sig vara svårare. Men så i veckan låg det ett paket från Lite Kalabalik (fantastiskt namn på ett företag förresten!) i min brevlåda och nu är jag och mina handleder tre fina armband rikare. Känner mig numera komplett iförd mina små juveler - det är ingen julgran här inte.