"Hur går det egentligen med DIN psykiska sjukdom då?" frågar den kvinnliga släktingen mig efter att vi avhandlat en annan bekants mentala hälsa. Jag vet att hon inte menar något illa med frågan men det blir så absurt att prata om det på detta sättet, speciellt eftersom jag skulle önska att ingen visste om det. Jag svarar som det är; jag tror på fullaste allvar att jag är frisk. Inte frisk som i tillfrisknad utan frisk som i att jag aldrig varit sjuk. Men det låter fjuttigt. Det känns som en omöjlig situtation att tvätta bort stämpeln som psykiskt sjuk om man fått den av en läkare, för han borde ju veta bäst. Eller hur?

 

Våren  2011 försvann i några konstiga månader där jag både försökte sköta dagjobb i skola och nattjobb i bar på samma gång. Kasst umgänge, dåliga vanor och en 22-årings förvirrade och omdömeslösa val gjorde att sommaren och hösten blev en karusell av jobbiga känslor och förtvivlan. Till slut blev det helt enkelt för mycket och jag gick in väggen och tappade orken totalt. Jag satte mig på en spårvagn mot Östra sjukhuset tillsammans med Viktor och satt sen i väntrummet på psykakuten hela natten för att desperat söka någon slags hjälp. När jag väl kom in till läkaren och förklarade hur jag mådde sa han med detsamma "Jag tror att du är bipolär och jag vill att du ska bli inlagd". Den natten fick jag min första dos medicin och efter det spenderade jag nästan ett år i ett moln av trögflytande sörja.

 

Jag vill skriva det här inlägget med stora och målande ord för att ni ska förstå hur det egentligen är att befinna sig på ett sånt ställe. Hur hemskt det faktiskt är att höra andra människors ångestfyllda vrål, paniska gråt, maniska tjattrande och se deras förtvivlade blickar. Men jag kan inte. Jag är helt tom när det gäller den upplevelsen för jag minns nästan ingenting. När jag läste om David dök det upp en minnesbild om att jag befinner mig i något slags träningsrum men att jag inte gör något annat än att sitta på en tjock madrass. Försökte jag träna under tiden jag var där? Det flimrar förbi brottstycken av människor ute på rökplatsen och hur man var tvungen att sitta vid samma matbord som de andra intagna som alla stirrade tomt framför sig. Men jag minns ändå ingenting. Det är ingen underdrift och lögn att man sover mycket på ett sånt ställe, för medicinerna gör en så drogad att man inte kan ta sig för något annat. Man dåsar bort och kan inte dra sig ur det. Läkarbesök och psykologsamtal avlöste varandra och detsamma gjorde medicinerna. Myrkryp i hela kroppen var symptom man fick, sömnlöshet kunde man räkna med. Det byttes och laborerades och till slut stod jag på lithium och ett gäng andra mediciner som skulle tas livet ut. Ständiga kontroller väntade på mig när jag kom ut från sjukhuset för att hela tiden hålla koll så att doserna varken blev för höga eller för låga.

 

Men det var svårt att försöka leva ett normalt liv i skuggan av så starka medel. Efter varje tablett somnade jag och kunde omöjligt sköta någon form av arbete eftersom jag var helt väck i hjärnan flera timmar efter varje dos. Jag hade inga känslor kvar, kunde varken skratta eller gråta och allt kändes bara precis likadant hela tiden. Trots att jag åt så lite jag bara kunde så stod vågen på över 20 kg plus efter några månader och att träffa andra människor var en enda plåga. Inte på grund av vikten utan för att varje rörelse från mig kändes som slow motion, jag orkade inte hänga med i någon annans tempo när mitt eget var nästan obefintligt. Och den ständiga huvudvärken så fort jag glömde att dricka.

 

Det värsta var inte ens att spendera en månad på psykavdelningen eller att proppa sig själv full med mediciner. Det värsta var att det inte fanns något stöd att få när jag väl kom ut. Jag hade blivit tilldelad en läkare som skulle hjälpa mig men hon fanns aldrig tillgänglig att tala med och när hon väl ringde upp var det alltid med förmaningen om att "det kommer ordna sig". Så efter att ha levt som en sengångare under ett års tid bestämde jag mig för att det var nog. Jag hade läst på rejält om bipolär sjukdom och kände inte alls igen mig i sjukdomsbilden. Man måste helt enkelt ha haft maniska episoder i sitt liv för att kunna diagnostiseras eftersom depression är en sjukdom som även kan vara helt fristående. Visst, jag har lätt för att gå igång på saker och kan lätt engagera mig otroligt mycket i ett projekt jag tycker är roligt. Men jag kände mig aldrig som en superhjälte, hade aldrig störda sömnvanor och även om jag hade förträngt mycket av de dumma och jobbiga saker jag gjort i mitt liv så hade jag inga massiva minnesluckor. Det enda jag kunde känna igen mig på var depressionen, den djupa dal som jag hamnat i på grund av utmattning efter alldeles för mycket jobbåtaganden och dumma beslut.  Jag var helt övertygad om att jag fått en stämpel som bipolär när jag inte ens hade behövt en diagnos.

 

Så jag slutade ta mina mediciner (det här rekommenderar jag dock bara att man gör i samråd med sin läkare) och talade om det för min närmsta familj så att de skulle kunna hålla koll på mig ifall något gick snett. Jag talade inte om det för någon läkare och trots att det snart gått två år har jag fortfarande inte hört något från den (superbra stöd som sagt!). Men det viktigaste för mig var att fick glädjen, kreativiteten och inspirationen tillbaka. Alla känslor poppade upp, en efter en, och även om jag pendlar mellan höga toppar och djupa dalar så välkomnar jag det. Jag vill äga alla mina känslor och tackla dem efterhand som de dyker upp. För det är väl så livet ska vara, fyllt av både med och motgångar.