Året är 2010 och jag och en kompis sitter på en av alla pizzerior i Jönköping. Hon heter Louise men jag brukar kalla henne för Lilla Lo. Vi bor i en lägenhet som vi tillsammans hyr i andra hand där vi sover i samma säng eftersom den redan var möblerad. Vi har precis inlett vår andra termin på lärarhögskolan och idag är det fredag, den första dagen på den episka festhelgen som i folkmun kallas för syndafloden.

 

Vi har precis börjat äta vår mat, hon pizza och jag en sallad, när två killkompisar kommer in och slår sig ner. En av dem heter Anton och även om vi inte känner varandra så bra så har vi träffats några gånger förut. Fast just idag känns det som att det är något underligt med Anton. Jag får titta många gånger för det är något som inte riktigt stämmer men jag kan ändå inte sätta fingret på vad det är. Jag vet inte om det går upp för mig där och då eller om poletten trillar ner först senare, under förfesten, när den riktiga Anton kommer in genom dörren. På pizzerian var det nämligen inte alls han som satt och bläddrade i en dagstidning utan hans lillebror Viktor. I mina ögon var de förvillande lika men man kan tycka att jag borde ha reagerat över att den normallånga A helt plötsligt skulle ha växt och blivit två meter lång. Jag får skylla på att han satt ner helt enkelt!

 

Som student är det mycket party och den här iskalla helgen i mars när snön fortfarande ligger kvar i tjocka drivor på gatorna är det precis vad vi ägnar oss åt. Brottstycken från fredagskvällen säger mig att min kompis Sara har siktat in sig på Viktor och jag ser henne stå och prata med honom i alla kårhusets hörn. Kvällen slutar och dagen därpå träffas vi alla hos en annan gemensam kompis. Jag minns att Viktor är så lustig, han ska sitta ute i snön och röka sin vattenpipa som han fått med sig hem från Dubai. Inget konstigt med att röka vattenpipa, men defintivit med att envisas med att marssolen känns härlig när det så uppenbart är iskallt - jag gillar det. Sara har siktat in sig på någon annan kille och något har hänt inom mig. På förfesten kan jag inte släppa honom med blicken. Han är så lång och smal och ung och fumlig och fin.

 

Några timmar senare står vi i baren och vrålhånglar. Inte på något äckligt och obscent vis (det är i alla fall inte så jag minns det) men på det där viset när man inte vill sluta. När man inte kan sluta. Vi släpper inte varandra utan står tätt ihop resten av kvällen och går hem tillsammans en stund senare. Morgonen därpå gör vi scones och säger hejdå när han måste gå mot bussen som ska ta honom hem till Göteborg. Några timmar senare har jag filmkväll med några kompisar och vi ser alla sex episoder av Star Wars. Jag kommer inte ihåg en enda scen för jag sitter med bultande hjärta och pirr i magen och en telefon som hela tiden vibrerar av nya sms. Vi sa det inte då, men nu i efterhand räknar vi alltid den dagen som då vi blev tillsammans. Som dagen då det blev vi.

 

Frågar jag Viktor idag om han kommer ihåg när vi träffades första gången, då för snart fem år sedan, så säger han alltid "Ja, du åt en grekisk sallad på en pizzeria men pillade bort oliverna. Vem gör ens så?". Och jag tycker att det är en så fin början på vår kärlekshistoria.