Konsten att skapa en tjej handlar om 14-åriga Johanna Morrigan som inte är speciellt lycklig i sitt liv som just Johanna. Efter att ha skämt ut sig i ett tv-progam bestämmer hon sig för att uppfinna en ny identitet och skapar istället sitt alter ego Dolly. Hon går från att vara ensam och fattig till att börja tjäna pengar genom att jobba på en musiktidning för att slutligen bli en beryktad rockkritiker som tar för sig i livet.

 

När jag under mina tonår läste Men mest av allt vill jag hångla med någon av Linda Skugge fick jag en sån häftig känsla i kroppen. Tänk att vara en ledsen och ensam brud som helt plötsligt bara börjar roffa åt sig det man vill och faktiskt slår igenom inom det yrket man har bestämt sig för. Den här boken är precis likadan och förutom skarpa formuleringar och fina citat så handlar den mycket om socialism, ångest och hur man både upptäcker och uppfinner sig själv. Peppig och jobbig historia på samma gång alltså.

  Förtvivlade människor är skriven av Paula Fox på 70-talet men har nyligen getts ut på nytt här i Sverige. Den handlar om just precis det som titeln säger och vi får följa ett framgångsrikt och välbärgat gift par som för länge sedan tröttnat på sina liv. Det här är dock inget som blir uttalat i boken utan med hjälp av träffsäkra skildringar får man som läsare en inblick i en rätt trasig relation. Men när frun i huset blir biten av en vildkatt börjar allt fler av deras känslor lägga sig utanpå och snart flyter fler saker upp till ytan. En bok som är pricksäker i sina subtila beskrivningar av blickar, rörelser och samtal och även om innehållet kan tyckas vara skralt så biter den sig fast efter att man läst ut de sista sidorna.

 

På två dagar plöjde jag hela Beckomberga, som är en rätt kort bok skriven av Sara Stridsberg. Jag vill så himla gärna hylla för det känns som det mest korrekta i de kretsarna jag rör mig i men hennes språk tilltalar mig inte lika mycket som jag vill. Jag tycker inte att det är dåligt utan hennes poetiska formuleringar är mycket vackra och jag kan se skönheten i det men för mig känns det som en något deprimerande romantisering av allting. Vi är väl alla olika helt enkelt och jag behöver något som griper tag i mig på ett ordentlig sätt, inte detta vackra, förtvivlade och sköra.

 

Boken handlar om Jim som blir intagen på Beckomberga efter ett själmordsförsök. I honom bor en längtan efter döden som hör ihop med hans mammas mörker och försvinnande. Boken handlar kanske ändå mest om hans dotter Jackie som vi får följa både under uppväxten och i nutid när hon själv har barn. Beskrivningen om deras liv lägger grunden till en viktig inblick i hur instutioner, mentalsjukvård och hur människors svårmod och sjukdomar skötts under årens gång. Mest intressant finner jag historien om läkaren som verkar vara väldigt involverad i sina patienters liv och dessutom har en kärleksrelation till en av de intagna. Och såklart sidorna om Olof, den sista patienten som visste att det inte fanns något liv utanför sjukhuset för honom.