När skrattet har fastnat

OBS! Du vet väl att min blogg har flyttat? Du hittar den på: ATILIO.METROMODE.SE
 
 
dsc_0640_5384cf7addf2b32a2c710733
Hur ofta kan man älta en och samma sak innan alla ger upp hoppet och faktiskt slutar läsa det man skriver? Jag vill fylla den här platsen med sanna och ärliga tankar samtidigt som jag ju inte vill att den ska fyllas med gnäll och negativitet.
 
Men den senaste tiden har jag börjat tänka att jag vill lämna allt. Bomma igen bloggen, säga hejdå till Viktor och katterna och flytta långt, långt ut i skogen för att gömma mig för omvärlden. Det är min lösning på alla jobbiga problem och känslor och att fly sådär är ett sätt att slippa leva och känna så mycket. Tanken kommer aldrig bli verklighet men är ändå en bra påminnelse om att allt inte står rätt till. När jag börjar rygga tillbaka för beröring, när jag tycker att det är jobbigt att bli tilltalad och betraktad inser jag att jag är alldeles för stressad. När allt som inte är jag och det jag har framför mig för stunden blir ett störande moment har allt gått lite över styr.
 
dsc_06261_5384cf7b2a6b22ab8144e987
Det är då jag tänker, hur nära har jag till skrattet egentligen? Ju längre bort det hamnar desto närme kanten står jag. Och där nere vet jag vad som väntar, avgrundsjupet som slukar en hel om man inte passar sig. Ett år har jag haft den här bloggen och ändå lägger jag ner lika mycket tid som de som har det som sitt enda jobb, som kanske samlat på sig erfarenhet under tio års tid. För det mesta känns det rimligt, allt som syns här är ju jag och det jag gör och så länge det känns roligt är det okej för mig. Men när jag blir irriterad för att min sambo vill byta ett par ord med mig märker jag att det går för långt. Plötsligt har jag börjat sträva efter något som inte enbart är jag och med det försvinner även glädjen och skrattet.
 
Jag ska inte sluta blogga, det var aldrig min tanke och jag skrev dessutom texten här ovan för tre veckor sedan. Att komma till kärnan med problemet och inse att ingen går under eller dör om jag sänker kraven på mig själv var det enda som faktiskt behövdes. Jag har sedan texten skrev inte ens dragit ner på antalet inlägg eftersom innehållet hela tiden funnits där utan den enda skillnaden är att jag bestämt mig för är att aldrig titta in här och känna att jag måste leverera, producera och hela tiden bräcka mig själv. Jag var tvungen att återkomma till mitt one little word som är fröjd. Jag vill att det jag gör ska vara en fröjd, för mig.
 
Vad skönt att få det sagt, nu kanske jag inte behöver fly ut i skogen ändå.