Åh, jag känner igen mej! Jag älskar min blogg och allt den ger mej men det finns nästan inget som är så bra på att ge mej prestationsångest som just den, speciellt nu när jag ser den som mitt arbete och en inkomstkälla. Försöker vara noga med det där, att den inte ska ge mej ångest men ibland är det svårt. Jag har lätt att jämföra mej så mycket just när det kommer till den, se att det finns andra som gör bättre, finare, mer. Men jobbar på det där, det ska ju vara roligt först och främst. Och åh, hur många gånger har jag inte drömt om en isolerad stuga långt ute i skogen, att bara fly. Fast grejen är att jag nog skulle sakna mitt vanliga liv hemskt mycket där.
Kram till dej och tack för att du skriver om sånt här som känns <3
När jag läste de första meningarna tänkte jag bara: Jag med.
Jag vill med fly på samma sätt när saker blir för mycket. Tycker du är så bra som outar sånt här. Heja dig och peppkramar!! <3
Ibland är det bra att bara få sätta ord på sina känslor.
Känn dig aldrig tvungen till något, vi finns här ändå :) Kram!
Bamsekram till dig! Släpp kraven, bloggandet ska ju vara lustfyllt :D Lättare sagt än gjort, jag vet!
Balansen i tillvaron och i sin kreativitet kan ibland vara svår att ratta. Speciellt om man arbetar eller går all-in för sina passioner. Behovet att ibland stänga ner alla digitala kanaler och bara var ett i nuet och göra saker utan stressen över att dokumentera allt man gör är en utmaning men ack så viktig. Dels för att man ska hålla i längden. Men också för att man inte peakar iväg och slarvar med relationer och annat.
Det låter ändå som om du är medveten om varningssignalerna. Det är jättebra. Försök hålla bloggen så lustfyllt som möjligt även om jag förstår stressen att leverera. Detoxa digitalt emellanåt och stärk din själ med det som lyfter dig och dina relationer ... Vi finns här Sandra <3
Vännen, varför känner man så ofta den där känslan att bara vilja dra från allt!? Även alla man tycker om och som bryr sig. bara sticka och leva som en eremit typ, jag klarar inte krav eller omvärldens förväntningar ibland. Gah! Känner igen så mycket i din text. Stor kram är allt jag kan skicka <3
Åh det är det som är så lurigt med bloggande och allt. När det är KUL men helt plötsligt blir massor med stress och press. Men hoppas du lyckas sänka kraven lite, ibland hamnar man i det där hålet och då är det bara att försöka ta sig upp. Kram på dig!
Gud som jag känner igen mig! Den värsta perioden hade jag visserligen när jag försökte deala med två bloggar samtidigt och få upp 6 inlägg om dagen - det var totalt omöjligt och jag fick dra ner på det till 4, vilket funkade en kort period innan jag totalt höll på att drunkna.
Nu har jag visserligen en paus i några dagar till, för att försöka plugga järnet såhär i slutet av terminen, och jag tror att jag behövde det. Dels för att bli pepp på att blogga igen, att få leverera det material jag jobbat på lite smått under tiden, men också för att få pausa. För att ibland är det okej att ta en vecka bort från bloggen och bara plugga, äta, gå på toa, sova och sträck-titta på serier. Är det inte kul så är det inte, och då måste man ta en paus. Tills man längtar igen, som jag har börjat göra något otroligt mycket de senaste dagarna.
Jag tycker för övrigt du valt ett bra ord, tänker själv alldeles för sällan på mina, som ju blev en hel mening. Men så fort jag börjar blogga igen ska jag avslöja ett par kul grejer som blev av enbart på grund av meningen. Så gör det, bara gör det!
Känslan att vilja fly hör väl ihop med egot om att rädda sig själv undan. Bort. Känner igen mig i dina ord. Att allt kan bli för mycket plötsligen även om ingen annan kräver. Bara jag själv. Sen när jag fått landa så återkommer gnistan igen. Ta och följ känslan blogga när det är rätt o när det inte är rätt låt det vila.
❤️fröjd❤️ Ett så bra ord!
Jag har tappat sugen på att blogga, tycker jag lägger ner alldeles för mycket tid jämfört med vad det ger tillbaka. Har faktiskt börjat vänja mig vid att inte bli stressad av att inte blogga varje dag :-)
Är nog också där just nu. Ska vi fly tillsammans? Som tur är så är mitt plugg (5,5 år!) helt färdigt om en vecka (om inte uppsatsen blir underkänd)! Och snart ska elevernas betyg vara satta.
Tänk framåt! Prioritera bort saker! Håll ut! <3
Känner igen mig jag med... Men det viktigaste är ju såklart att du mår BRA och känner att allt är fröjd! Ingen blir arg om du inte uppdaterar lika ofta som du brukar en period eller dylikt, men det är lätt att ställa såna krav på sig själv. Kram på dig <3
Alltså Sandra verkligen, känn inte att det ska behöva komma upp något här varje dag!! Jag lovar dig att vi kommer att finnas kvar här även om du försvinner i tre dagar! Lovar! Håll det på en nivå som du känner att du klarar av och så länge som det är roligt! Kram verkligen<3
Precis såhär känner jag också just nu! Tack snälla för att du sätter ord på det.
Och precis som andra säger, vi kommer att finnas kvar här om du skriver 3 inlägg om dan eller ett i månaden: Du är ju viktigare för oss än vad bloggen är.
Jag ger dig en virtuell kram och hoppas på att du känner dig bättre snart! Kan känna igen mig själv i mycket av vad du skriver och jag börjar inse att jag måste ställa så höga krav på mig själv. Jag kommer att fortsätta läsa, oavsett hur många inlägg det blir.
Vilka bra och kloka tankar du skriver, Sandra! Det fick mig och reflektera över hur många gånger jag själv har velat fly iväg från verkligheten. Det visade sig vara mer än händernas tio fingrar. Känn ingen press på det du gör eller det du väljer att skriva om, oavsett om det är tre inlägg i månaden eller tre stycken i veckan. Det du gör är så himla fint och bra ändå!
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Bara kämpa, andas och håll ut! <3
Åh, blir ledsen att läsa det du skriver..Men glad att du lärt dig att känna igen tecken på "När det blivit för mycket". Tänk att du lyckas skriva ned dina känslor så bra jämt! Känner igen mig mycket i det du skriver.
Jag försökte en period att ha två inlägg om dagen men det funkade inte alls för mig. Det blev inte roligt och det blev inte bra. Som det ser ut nu så lägger jag upp mer ibland och mindre vissa perioder. Det får inte bli för mycket tvång och press. Varför gör man det då och för vem? Så brukar jag tänka.
Viktigt det du skriver om "Nära till skrattet" och fröjd. Du är så bra!
Kram /Evelina
Jag känner verkligen igen den där känslan av att vilja fly. Jag brukar fantisera om att sätta mig på ett tåg och bara åka. Åka långt bort utan att nån vet vart. För min del brukar det dock inte handla om mina krav på mig själv utan att jag känner mig kvävd av känslan att omvärlden rycker och drar i mig, att det inte finns tid för MIG. Handlar nog om att jag har svårt att säga nej...
Hur som helst, oavsett vad som skapar detta flyktbehov så är det ett tydligt tecken på att allt inte står riktigt rätt till och att man kanske behöver fundera över sin situation.
Att skratta och fröjdas över livet tror jag på att man ska sträva efter för allting blir ju så mycket härligare då :) Så fint att du sätter ord på och delar med dig av detta jobbiga som jag tror många går och bär på!
skriven
Åh, bad jag kände ingen mig i dina översta rader. Gång på gång sitter jag själv med de tankarna att jag bara vill fly från allt.... men nej, än lär det inte ske.
Styrkekramar!
sv: Hihi, gulligt att de åker till samma ställe varje år. Kreta var en fin ö, men den blev aldrig min favoritplats. Än så länge är Santorini den vackraste ön jag varit på. Jag skulle hellre åka dit igen än till Kreta. Men alla har vi olika smak:)