Det har blivit dags för lite frågor och svar igen. Varje gång jag sammanställer ett sånt här inlägg kommer en eller två lite halvt syrliga och ifrågasättande frågor med. Jag är ju inte dum och förstår att det är samma person som skriver varje gång (lätt att se då ip-adressen är samma) men jag känner mig ändå så pass påhoppad att jag vill "förklara mig". 

 

Hur tänker du kring din sambos yrkesval?
(Bilden på Viktor är från förra sommaren) Den här frågan fick jag via mail men tänkte ändå ta upp den här. För er som inte vet så arbetar Viktor sedan två år tillbaka som militär. Han är den lugnaste, mest eftertänksamma personen jag vet och kanske inte typen som tycker vapen och krig är häftigt. Av den anledningen har jag aldrig riktigt reflekterat över hans arbetsval för visst, de övar sig på skjuta och på att bemästra olika typer av strid men hittills är ju allt bara övning. Han jobbar extremt långa dagar och går sjukt långa sträckor med världens packning, sover ute i skogen osv. När vi träffades hade han bott i Göteborgs innerstad i mer än tio år och kunde inte tänka sig att flytta längre bort än så. Nu vet han hur man överlever i "vildmarken" i vilken situation som helst och för mig som älskar naturen har den förändringen blivit så jäkla viktig. Den dagen han ska ut på mission kanske jag tycker och tänker helt olika men hittills känner jag mig bara stolt när han går iväg till jobbet i sina grönkläder.

 

Åh, nej har så himla dålig koll på just kaktussorter och kan inte namnet på en enda :/ Någon annan som vet?

 

Ja, visst är det! Mina föräldrar är skilda sedan 20 år tillbaka (alltså känns som igår ändå!) och de har mig (26 år), Sabina (24 år) och Johanna (som blir 23 i år) ihop. Min mamma har varit tillsammans med sin man i 18 år och har sönerna Matteo (som blir 16 i år) och Mio (som blir 14 i år) ihop med honom. Sabina är mamma till Emilia (2 1/2 år) och så har hon en liten skrutt i magen som beräknas komma i Augusti.

 

Jag brukar alltså säga att vi är en syskonskara på fem barn (Viktor har lika många syskon men med lyckligt gifta föräldrar, så fint med stora familjer!) men min pappa har faktiskt också två barn som heter Elliot och Lily. De är såklart också min familj men eftersom jag flyttade hemifrån så tidigt har jag inte haft så bra kontakt med dem under deras uppväxt.

 

 

(Angående att vi åt på tapasrestaurangen Pinchos) Ja alltså hehe det är ju ingen app som styr restaurangen i sig så jag kanske skrev lite luddigt men man beställer allt via en app i telefonen. Den talar om när maten är färdig så får man gå och hämta den vid köket och så betalar man via appen när man är klar :)

 

 

Haha jag skulle verkligen inte säga att det är en stad. Som jag skrev så bor det 6700 personer i kommunen Karlsborg och kanske runt 3500 i tätorten Karlsborg. Så jag skulle mer säga ort/samhälle än stad men vet ej om det är rätt!

 

 

Vi fick det i present men eftersom vi tog tåget över varierar ju kostnaden varifrån man åker. Resan kostade ungefär 2500 för oss båda och hotellet lika mycket!

 

Hm. Kan börja med att säga såhär att eftersom jag inte är rullstolsburen har jag ju inte tolkningsföreträde i frågan men jag vill ändå uttrycka min syn på saken. Rullstolsbasket är inte något som är uppfunnet för att man som någon exotisk grej ska få se hur en person med ett eventuellt handikapp/skada känner sig. Det ÄR en sport och alltså ingen "sport" som du uttrycker det.

 

Jag tror att jag har förstått saken rätt när jag säger att man inte behöver vara rullstolsburen för att få vara med och delta (så länge det inte gäller internationellt spel). Varje spelare i ett lag tilldelas poäng efter handikapp (alltså som i golf) och om man "enbart" har en korsbandsskada är man värd mer poäng samtidigt som någon som till exempel är förlamad är värd mindre poäng. Varje lag får bara starta med ett visst antal poäng på planen och därför plockar man ihop spelare med olika poäng till sin laguppställning. Om någon tycker att detta är kränkande tycker jag att man ska ändra hela sporten och hur reglerna kring den är uppbyggd för som det ser ut idag verkar det vara öppen för alla, rullstolsburen eller ej.

 

Är som sagt inte proffs och såhär tänker jag efter att ha testat det i helgen.

 

Haha vi lärde oss det av en gubbe som förklarade på danska (ett språk vi inte är så duktiga på) och dubbelkollade bara reglerna på internet sen för att se så allt stämde. Med andra ord är det inte så svårt när man väl sätter sig in idet ;) Här är det inlägget.

 

Nej gör för tusan inte det ;) Då får nu nämligen inga tomater ;) Det beror i och för sig på lite och du har bustomater eller inte? Men såhär, låt dem växa på i all sin prakt tills i slutet av juli/någon gång i augusti ungefär (beroende på var man bor och hur fort frosten kommer). Har du tusentals blommor då som bara växer på kan du nypa av toppen för då fokuserar plantan på att utveckla den frukt som redan finns (så att du hinner få tomater innan frosten kommer och tar död på odlingssäsongen) istället för att lägga krut på att producera fler gröna stjälkar. Säg till om jag förkalrar dåligt för då ska jag se till att utveckla mitt svar ännu bättre :) Filmen hittar ni här.

 

Nej jag har inte upplevt det som något negativt utan när jag toppat mina chilis har det växt ut nya skott som senare genererat mer frukt. Men om man är sen med odlingen och har massvis med minifrukter som kanske inte hinner mogna innan frosten tycker jag man ska knipsa av alla nya skott och blomämnen för att de som finns ska växa sig stora :) vet inte om jag gör rätt eller fel men det har funkat för mig!

 

Men åh, nej vad tråkigt! Har inte haft det besväret men jag googlade och hittade det här. Det kanske kan hjälpa? Lycka till och puss och tack för fina ord!

 

Men stoppa pressarna lite nu, "flyttar till Austin"??? var det ett skämt? :O

Jag nämnde visst detta i förbifarten i ett inlägg för ett tag sedan och nja, det är inget skämt men inga aktiva planer heller. Vi tycker båda att det är rätt spännande att flytta och skulle gärna testa på att bo i USA en sväng. Jag är lite sugen på Ann Arbor i Michigan och Viktor har snöat in på Austin, Texas. Vore så fett att bara ta sitt pick och pack och dra men tyvärr är det ju ett lite knixigt land på det sättet och man måste ju ha värsta planen/jobben för att faktiskt kunna bo där. Så vi får se hur det blir!

 

Fick den här frågan på mail men har kortat ner den för att inte utelämna för mycket information. Tänker att det kanske är fler där ute som kommer flytta till städer med era respektive/dit de bor och har tankar kring det? Här kommer i alla fall mitt superlånga svar!

När Viktor bestämde sig för att bli militär och därför blev förflyttad hit till Karlsborg kändes det bara som ett spännande äventyr. Som en plats där vi båda kunde starta från noll och ingen hade något försprång alls. Han flyttade hit ett halvår tidigare för att göra sin utbildning men bodde på ett slutvärn och jobbade typ dygnet runt. Det han såg av staden var nog en av våra pizzerior och inte så mycket mer än så. När han höll på att slutföra utbvildningen var det jag som ville flytta hit, jag gillar som sagt att flytta och att lära känna en helt ny plats är nog min allra bästa grej. Därför känns det inte så mycket som att jag bara följde med utan att det var en önskan även från mig.

 

Om det finns ett enda råd jag får ge så är det att försöka se det hela som ett äventyr. Även om din pojkvän är därifrån så måste det finnas saker han inte vet eller har sett och som ni kan skapa tillsammans utifrån era "nyinflyttar-glasögon". Hoppas, hoppas att allt ordnar sig och att du inte känner det som att du bara följer med utan att du faktiskt tycker att det var ett val ni tog tillsammans och som i slutändan känns bra för er båda.