Det här med att försöka ge en nyanserad och sann bild av sitt liv på internet är rätt svårt. Jag menar, det går helt enkelt inte att få med alla aspekter eftersom mycket sker utöver det man kan dela med sig av i text och bild. Dessutom så tror jag inte att någon faktiskt skulle vilja dela med sig av varendaste liten sak, men ni kanske förstår vad jag menar ändå? Ibland känner jag att mitt liv verkar vara så lätt och så bra men så fort jag försöker skriva hur det verkligen ligger till så låter det som att jag nedvärderar mig själv eller bara klagar och gnäller. Därför tänkte jag börja prata lite om ämnen som vi (läs: jag) vanligtvis kanske inte pratar om och vi börjar med ekonomi.

 

Även i det verkliga livet tycker jag biten ekonomi är svår att dela med sig av. Även om just dina föräldrar inte uppfostrade dig till att tycka att det var något skämmigt att prata om så tror jag ändå att vi alla växt upp i ett samhälle som tycker att den delen är för privat för att dela med sig av. Men idag vill jag ändå göra ett försök att förklara för er hur allt ligger till. Det är ingen information ni egentligen behöver ha och ni behöver inte lägga någon större vikt vid det men ändå, en liten inblick.

 

Min blogg handlar väldigt lite om konsumtion och desto mer om saker man kan göra själv. En anledning är såklart att jag mår bra av att få göra saker från grunden, för mig är det både roligt roligt och tillfredsställande. Men en annan anledning är att jag helt enkelt inte har råd att köpa allt jag vill ha. Jag kommer inte från en priviligerad familj och har fått stå på egna ben sen jag flyttade hemifrån som sjuttonåring. När jag var nitton köpte jag hus och stod därefter med ett huslån på en miljon kronor. Jag har alltid försörjt mig med olika jobb men har under flera år pluggat och levt på studiemedel. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag hade en fond eller ett sparkapital som jag kan plocka ur när jag vill, men mitt liv ser inte ur så. Och jag vet att det finns många där ute som har det på precis samma sätt. Pengar kommer och går, ibland har man mycket och ibland måste man klara sig på mindre helt enkelt.

 

I höstas började jag få ont i magen varje gång jag skulle gå iväg till mitt dåvarande jobb på en förskola här i trakten. Jag hade ett vikariat som egentligen innehöll alldeles för lite procent och när jag  nu inte längre trivdes på arbetsplatsen började jag fundera på att söka mig något nytt. I samma veva fick jag reda på att det skulle bli ett ledigt vikariat på biblioteket under våren och om jag ville så skulle det bli mitt. När jag skulle få börja  var lite oklart  men eftersom jag visste att det var vad jag ville valde jag att säga upp mig från mitt gamla arbete. Detta skulle innebära att jag fick gå hemma fram tills mitt nya jobb på biblioteket skulle dra igång och  för någon som varit en idiot och inte fixat medlemskap i en a-kassa skulle det även innebära noll kronor i inkomst. Därför valde jag att kicka igång ett eget företag under tiden samtidigt som Viktors inkomst fick bli den vi skulle leva på ett tag.

 

När jag visade er hur en jobbdag kan se ut hos mig så var jag helt ärlig, det är vad jag gör i mitt företag varje dag. Jag lägger supermånga timmar på bloggen och podcasten jobbar jag minst 8 timmar i veckan med. Men dessa jobb ger mig absolut ingenting i ersättning. Det jag får in pengar på är skrivjobb till tidningen (krönikor och andra journalistiska uppdrag) och fotograferingar. Det senare är inte så enkelt som det låter, det är en ständig kamp för att bygga upp sitt kontaktnät under de här tråkiga och gråa månaderna. I december och januari har jag fått en lön på 3000 kronor (skrivjobben faktureras och betalas först nästa månad eftersom jag började med det i januari) och det kommer man inte så himla långt på.

 

Jag har verkligen tur som har en sambo som känner att det är värt att stötta och hjälpa mig på vägen mot mina drömmål. Och även om jag inte har lyckats i frågan om pengar så känner jag mig otroligt lyckad, eller ja, framför allt lycklig. Att ha mer pengar skulle absolut ha underlättat mitt liv men jag är inte säker på att det skulle göra mig så mycket lyckligare. Jag har allt jag behöver och jag vill kunna visa upp och inspirera andra till att göra detsamma hur många nollor man än har på banken. Jag säger inte att det är värt att leva på existensminimum så länge man får göra det man älskar för det är ju upp till var och en och jag säger inte att det är fel att ha pengar heller - man ska inte behöva skämmas åt något av hållen. Jag vill bara tala om att allt inte är som man tror bakom den andres skärm.  Det är så lätt att tro att alla har det på ett helt annat sätt och det är minst lika svårt för dessa bloggande eller offentliga personer att ge en helt sann bild av sig själv . Det går helt enkelt inte. Just nu är jag så förbaskat fattig men också så otroligt lycklig. Förhoppningsvis vänder det på det ekonomiska planet nu, men man kan ju aldrig riktig veta..