Okej, fel av mig - det pratas FÖR mycket om kroppar, men på fel sätt. Eller finns det ens något rätt sätt? Min tanke är att allt man belyser och lyfter fram på ett sunt sätt och som inte skadar någon är bra. Men vem är jag att bestämma vad som skadar någon annan? När Lena Dunham fick kommentaren om att hon är modig och stark som vågar exponera sin kropp (en kropp som inte är size 0) i tv-serien Girl sa hon att det indirekt var en förolämpning. Och jag förstår hur hon tänker, jag gör verkligen det. Men hur ska vi någonsin kunna slå oss fria från hetsen om en tunn och späd liten kropp om vi inte heller får prata om de riktiga kropparna? Och med riktiga kroppar menar jag inte någon specifik storlek (avskyr de där bilderna på några size 0 modeller kontra några plus size modeller där det på den senare bilden står THIS is beaty. Lika jäkla fel som att hylla det minimala om ni frågar mig). Vi måste väl kunna prata om dem för vad de är, ett skal som vi alla bor i och som är det enda som får oss att fungera som levande människor.

Men det är som sagt inte så det funkar. För även om man vill hylla de som är "modiga" nog att visa upp en kropp som inte faller innanför idealet så är det ju precis just storleken man fokuserar på vid ett sånt uttalande. Och är det verkligen konstigare att visa upp sin kropp när man väger mer än catwalk-modellerna gör? NEJ!! Hör ni hur jobbigt det här är för mig? Jag vill inte att ämnet ska vara ett tabu men det känns som att man hela tiden säger något som blir så fel, så fel.

 

 

Det är väldigt sällan jag skriver om min kropp och hur jag känner inför den. Främst beror det på att jag anser att det inte gör någon skillnad för mig om ni vet hur mycket jag avskyr mina stora bröst (känns som att det är helt okej att visa upp sig i bh om man har väldigt små bröst men har man stora blir det helt plötsligt vulgärt?) men också för att jag inte vill bidra med någon hets åt något håll. Är man smal ska man bara var glad och tacksam och helst kanske förespråka ett mer sunt ideal (trots att man själv kanske är hälsan själv och absolut inte svälter sig) och är man större än tidningsmodellerna får man absolut inte vilja bli mindre/se ut på ett annat sätt för då bidrar man till smalhetsen. Eller är det bara jag som känner att det är såhär? 

 

Jag har alltid varit "en stor tjej", ända sedan jag var liten. Jag har aldrig varit direkt fet men heller aldrig smal. Redan i lågstadiet tyckte jag att mina gröna tights med de orangea blommorna smet åt alldeles förfärligt över låren samtidigt som alla de andra tjejerna bar upp dem så vackert. I högstadiet minns jag att mina tjejkompisar övertalade mig att köpa ett par nya svarta byxor till helgens disco men sedan viskade bakom min rygg att jag såg ut som en stoppad korv i dem. Många år var min kropp, och framför allt min vikt, nästan det enda jag kunde tänka på. Varje kväll bestämde jag mig för att bli anorektiker och bulimiker men insåg rätt snabbt att det inte var  sjukdomar man bara kunde skaffa sig sådär. Men den där känslan av att vara för stor och för fel fanns där hela tiden.