Jag har en inbyggd stress i mig själv som gör att jag alltid går runt med en känsla av att jag är otillräcklig. En känsla som säger åt mig att jag måste göra mer, hinna mer, se mer. Men det är varken ett krävande jobb eller sociala medier som sänker mitt självförtroende - det är tiden. Den där förbaskade tiden som aldrig tycks vara på min sida. Därför tänker jag så mycket på att njuta av nuet att jag hela tiden blickar framåt och planerar in fler saker jag ska hinna med i "nuet" innan det ögonblicket är förbi. Det gör ju att jag aldrig riktigt är i synk med vad som faktiskt är här och nu. Jag har en fysisk form som är på plats för att njuta, uppleva och se men mentalt har jag redan stressat vidare till nästa upplevelse.

 

För att tala klarspråk kan vi ta vitsipporna ovan som ett exempel. För några veckor sedan åkte jag förbi en helt fantastisk vitsippeskog och tänkte att jag måste dit och fotografera när allt slagit ut. Olika omständigheter gjorde att utflykten (det är en rätt lång cykelväg dit) sköts upp och runt gick jag med ont i magen för att ögonblicket snart skulle vara över. I onsdags tog jag mig äntligen dit, knäppte ett trettiotal bilder och cyklade sedan hem igen. Det var det. Det var allt. Om det var värt att stressa för i två veckor? Knappast, men jag hann i alla fall dit innan det var för sent!

 

Det låter inte helt sunt, jag vet det. Jag har ju dessutom tidigare skrivit om hur jag kommit till insikt att bland annat bloggande bör ske enbart för en själv för att det ska vara möjligt att fortsätta. Alltså, att blogga bara för någon annans skull eller för att man måste är inte hållbart i längden. Jag älskar att vara utomhus, jag älskar att göra utflykter och se nya saker men just nu gör jag det av fel anledning, jag gör det för någon annan och för att jag tror att jag måste. Jag gör det för att jag tror att tiden och jag är inne i någon form av maktkamp där jag faktiskt har en chans att vinna om jag bara hinner göra så mycket som möjligt inom de givna tidsramarna. Min största sorg är dock att tiden faktiskt inte är på min sida. Jag är en förlorare i detta fallet, i alla fall så länge jag känner som jag gör. Jag förstår bara inte hur vi ska kunna bli vänner, tiden och jag.