Förra söndagen tog jag tag i min lista med pysselidéer och satte mig för att äntligen göra en vimpel att hänga på väggen. Det projektet har skrämt mig lite för jag är så vansinnigt dålig på att göra saker rakt och att då vika och sy ett tygstycke till en rak vimpel + klippa ut och limma på bokstäver som blir bra kändes därför övermäktigt. Dessutom har jag fått för mig att tyget man gör vimpeln i ska vara tjock och starkt så att det faktiskt klarar av att hänga på väggen utan det ser löjligt ut.

 

En sak som är bra med att få en idé och sedan låta den ligga lite i glömska i hjärnan är ju att man får tid att fundera riktigt kring hur man ska genomföra den. Vilket visade sig vara bra även den här gången för jag fick nämligen en snilleblixt i hur jag på lättaste sätt skulle kunna lyckas med min vimpel.

 

Först började jag med att bestämma vad det skulle stå på den. Har ingen som helst koppling till det franska språket men fastnar oftast för dess ord när jag ska skriva något. Som vanligt ritar jag av typsnittet från datorskärmen så att det ska bli precis så som jag vill ha det.

 

Sen valde jag ett lakan som tyg och eftersom det var rätt tunt kunde jag lätt se texten igenom och på så sätt bara fylla i med en penna. Eftersom vimpeln bara ska hänga på väggen valde jag en vanlig svart penna och alltså inte någon som är speciell för tyg.

 

Därefter klippte jag ut formen av en vimpel i ett lite tjockare papper. Ett enkelt sätt för att få det rakt är att rita av en tavelram/bok med rätt mått och sedan bara göra änden spetsig.

 

Placera tyget med trycket/bokstäverna ner mot bordet och lägg sedan på pappret ovanpå. Börja därefter att vika in kanterna och limma fast med vanligt skollim. Gör detta på alla sidor utom längst upp.

 

För kanten längst upp viker du sedan dubbel och syr fast. Hålet som blir ska vara så pass stort att en pinne eller annat valfritt föremål får plats att träs igenom. Denna ska du nämligen hänga upp vimpeln i.

Klart!

 

Tyckte det kändes så bekant med "oui" när jag skrev det men reflekterade sen inte mer över detta. När jag fotade de här bilderna insåg jag dock varför jag känt igen det så mycket ;)