När skrattet har fastnat

OBS! Du vet väl att min blogg har flyttat? Du hittar den på: ATILIO.METROMODE.SE
 
 
dsc_0640_5384cf7addf2b32a2c710733
Hur ofta kan man älta en och samma sak innan alla ger upp hoppet och faktiskt slutar läsa det man skriver? Jag vill fylla den här platsen med sanna och ärliga tankar samtidigt som jag ju inte vill att den ska fyllas med gnäll och negativitet.
 
Men den senaste tiden har jag börjat tänka att jag vill lämna allt. Bomma igen bloggen, säga hejdå till Viktor och katterna och flytta långt, långt ut i skogen för att gömma mig för omvärlden. Det är min lösning på alla jobbiga problem och känslor och att fly sådär är ett sätt att slippa leva och känna så mycket. Tanken kommer aldrig bli verklighet men är ändå en bra påminnelse om att allt inte står rätt till. När jag börjar rygga tillbaka för beröring, när jag tycker att det är jobbigt att bli tilltalad och betraktad inser jag att jag är alldeles för stressad. När allt som inte är jag och det jag har framför mig för stunden blir ett störande moment har allt gått lite över styr.
 
dsc_06261_5384cf7b2a6b22ab8144e987
Det är då jag tänker, hur nära har jag till skrattet egentligen? Ju längre bort det hamnar desto närme kanten står jag. Och där nere vet jag vad som väntar, avgrundsjupet som slukar en hel om man inte passar sig. Ett år har jag haft den här bloggen och ändå lägger jag ner lika mycket tid som de som har det som sitt enda jobb, som kanske samlat på sig erfarenhet under tio års tid. För det mesta känns det rimligt, allt som syns här är ju jag och det jag gör och så länge det känns roligt är det okej för mig. Men när jag blir irriterad för att min sambo vill byta ett par ord med mig märker jag att det går för långt. Plötsligt har jag börjat sträva efter något som inte enbart är jag och med det försvinner även glädjen och skrattet.
 
Jag ska inte sluta blogga, det var aldrig min tanke och jag skrev dessutom texten här ovan för tre veckor sedan. Att komma till kärnan med problemet och inse att ingen går under eller dör om jag sänker kraven på mig själv var det enda som faktiskt behövdes. Jag har sedan texten skrev inte ens dragit ner på antalet inlägg eftersom innehållet hela tiden funnits där utan den enda skillnaden är att jag bestämt mig för är att aldrig titta in här och känna att jag måste leverera, producera och hela tiden bräcka mig själv. Jag var tvungen att återkomma till mitt one little word som är fröjd. Jag vill att det jag gör ska vara en fröjd, för mig.
 
Vad skönt att få det sagt, nu kanske jag inte behöver fly ut i skogen ändå.
1 Patricia♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ:

skriven

Åh, bad jag kände ingen mig i dina översta rader. Gång på gång sitter jag själv med de tankarna att jag bara vill fly från allt.... men nej, än lär det inte ske.

Styrkekramar!

sv: Hihi, gulligt att de åker till samma ställe varje år. Kreta var en fin ö, men den blev aldrig min favoritplats. Än så länge är Santorini den vackraste ön jag varit på. Jag skulle hellre åka dit igen än till Kreta. Men alla har vi olika smak:)

2 Charlotta Sofia springer o trimmar:

skriven

Åh, jag känner igen mej! Jag älskar min blogg och allt den ger mej men det finns nästan inget som är så bra på att ge mej prestationsångest som just den, speciellt nu när jag ser den som mitt arbete och en inkomstkälla. Försöker vara noga med det där, att den inte ska ge mej ångest men ibland är det svårt. Jag har lätt att jämföra mej så mycket just när det kommer till den, se att det finns andra som gör bättre, finare, mer. Men jobbar på det där, det ska ju vara roligt först och främst. Och åh, hur många gånger har jag inte drömt om en isolerad stuga långt ute i skogen, att bara fly. Fast grejen är att jag nog skulle sakna mitt vanliga liv hemskt mycket där.
Kram till dej och tack för att du skriver om sånt här som känns <3

3 Anna María :

skriven

Pepp och kram till dig.

4 Alexandra:

skriven

Viktiga tankar! Var egoistisk tycker jag! Ta hand om dig.

5 Nastasja:

skriven

När jag läste de första meningarna tänkte jag bara: Jag med.
Jag vill med fly på samma sätt när saker blir för mycket. Tycker du är så bra som outar sånt här. Heja dig och peppkramar!! <3

6 Helly:

skriven

Peppkram!

7 Jessan:

skriven

Ibland är det bra att bara få sätta ord på sina känslor.
Känn dig aldrig tvungen till något, vi finns här ändå :) Kram!

8 Stina - Tillvaron.se:

skriven

Bamsekram till dig! Släpp kraven, bloggandet ska ju vara lustfyllt :D Lättare sagt än gjort, jag vet!

9 C'est la vie:

skriven

Balansen i tillvaron och i sin kreativitet kan ibland vara svår att ratta. Speciellt om man arbetar eller går all-in för sina passioner. Behovet att ibland stänga ner alla digitala kanaler och bara var ett i nuet och göra saker utan stressen över att dokumentera allt man gör är en utmaning men ack så viktig. Dels för att man ska hålla i längden. Men också för att man inte peakar iväg och slarvar med relationer och annat.

Det låter ändå som om du är medveten om varningssignalerna. Det är jättebra. Försök hålla bloggen så lustfyllt som möjligt även om jag förstår stressen att leverera. Detoxa digitalt emellanåt och stärk din själ med det som lyfter dig och dina relationer ... Vi finns här Sandra <3

10 ISA:

skriven

Vännen, varför känner man så ofta den där känslan att bara vilja dra från allt!? Även alla man tycker om och som bryr sig. bara sticka och leva som en eremit typ, jag klarar inte krav eller omvärldens förväntningar ibland. Gah! Känner igen så mycket i din text. Stor kram är allt jag kan skicka <3

11 Maria Ekblad:

skriven

Åh det är det som är så lurigt med bloggande och allt. När det är KUL men helt plötsligt blir massor med stress och press. Men hoppas du lyckas sänka kraven lite, ibland hamnar man i det där hålet och då är det bara att försöka ta sig upp. Kram på dig!

12 Beatrice:

skriven

Gud som jag känner igen mig! Den värsta perioden hade jag visserligen när jag försökte deala med två bloggar samtidigt och få upp 6 inlägg om dagen - det var totalt omöjligt och jag fick dra ner på det till 4, vilket funkade en kort period innan jag totalt höll på att drunkna.
Nu har jag visserligen en paus i några dagar till, för att försöka plugga järnet såhär i slutet av terminen, och jag tror att jag behövde det. Dels för att bli pepp på att blogga igen, att få leverera det material jag jobbat på lite smått under tiden, men också för att få pausa. För att ibland är det okej att ta en vecka bort från bloggen och bara plugga, äta, gå på toa, sova och sträck-titta på serier. Är det inte kul så är det inte, och då måste man ta en paus. Tills man längtar igen, som jag har börjat göra något otroligt mycket de senaste dagarna.

Jag tycker för övrigt du valt ett bra ord, tänker själv alldeles för sällan på mina, som ju blev en hel mening. Men så fort jag börjar blogga igen ska jag avslöja ett par kul grejer som blev av enbart på grund av meningen. Så gör det, bara gör det!

13 nanaingrid:

skriven

Känslan att vilja fly hör väl ihop med egot om att rädda sig själv undan. Bort. Känner igen mig i dina ord. Att allt kan bli för mycket plötsligen även om ingen annan kräver. Bara jag själv. Sen när jag fått landa så återkommer gnistan igen. Ta och följ känslan blogga när det är rätt o när det inte är rätt låt det vila.

14 Fyrtiotaggare:

skriven

❤️fröjd❤️ Ett så bra ord!

15 madelein.se:

skriven

Jag har tappat sugen på att blogga, tycker jag lägger ner alldeles för mycket tid jämfört med vad det ger tillbaka. Har faktiskt börjat vänja mig vid att inte bli stressad av att inte blogga varje dag :-)

16 Sandra:

skriven

Är nog också där just nu. Ska vi fly tillsammans? Som tur är så är mitt plugg (5,5 år!) helt färdigt om en vecka (om inte uppsatsen blir underkänd)! Och snart ska elevernas betyg vara satta.

Tänk framåt! Prioritera bort saker! Håll ut! <3

Svar: Nej! Du får inte fly nu för du är ju LÄRARE när som helst! Fy fasen vad grym du är :DD
Sandra Lundin

17 Mikaela:

skriven

Känner igen mig jag med... Men det viktigaste är ju såklart att du mår BRA och känner att allt är fröjd! Ingen blir arg om du inte uppdaterar lika ofta som du brukar en period eller dylikt, men det är lätt att ställa såna krav på sig själv. Kram på dig <3

18 Linnéa Thell Jansson:

skriven

Alltså Sandra verkligen, känn inte att det ska behöva komma upp något här varje dag!! Jag lovar dig att vi kommer att finnas kvar här även om du försvinner i tre dagar! Lovar! Håll det på en nivå som du känner att du klarar av och så länge som det är roligt! Kram verkligen<3

19 Astrid:

skriven

Precis såhär känner jag också just nu! Tack snälla för att du sätter ord på det.
Och precis som andra säger, vi kommer att finnas kvar här om du skriver 3 inlägg om dan eller ett i månaden: Du är ju viktigare för oss än vad bloggen är.

Svar: Så fint skrivet, tack!
Sandra Lundin

20 Malin Huusmann:

skriven

Jag ger dig en virtuell kram och hoppas på att du känner dig bättre snart! Kan känna igen mig själv i mycket av vad du skriver och jag börjar inse att jag måste ställa så höga krav på mig själv. Jag kommer att fortsätta läsa, oavsett hur många inlägg det blir.

21 Mirre:

skriven

Vilka bra och kloka tankar du skriver, Sandra! Det fick mig och reflektera över hur många gånger jag själv har velat fly iväg från verkligheten. Det visade sig vara mer än händernas tio fingrar. Känn ingen press på det du gör eller det du väljer att skriva om, oavsett om det är tre inlägg i månaden eller tre stycken i veckan. Det du gör är så himla fint och bra ändå!

Känner igen mig så mycket i det du skriver. Bara kämpa, andas och håll ut! <3

22 Evelina - Evelinas Ekologiska:

skriven

Åh, blir ledsen att läsa det du skriver..Men glad att du lärt dig att känna igen tecken på "När det blivit för mycket". Tänk att du lyckas skriva ned dina känslor så bra jämt! Känner igen mig mycket i det du skriver.
Jag försökte en period att ha två inlägg om dagen men det funkade inte alls för mig. Det blev inte roligt och det blev inte bra. Som det ser ut nu så lägger jag upp mer ibland och mindre vissa perioder. Det får inte bli för mycket tvång och press. Varför gör man det då och för vem? Så brukar jag tänka.
Viktigt det du skriver om "Nära till skrattet" och fröjd. Du är så bra!
Kram /Evelina

23 Vajb:

skriven

Jag känner verkligen igen den där känslan av att vilja fly. Jag brukar fantisera om att sätta mig på ett tåg och bara åka. Åka långt bort utan att nån vet vart. För min del brukar det dock inte handla om mina krav på mig själv utan att jag känner mig kvävd av känslan att omvärlden rycker och drar i mig, att det inte finns tid för MIG. Handlar nog om att jag har svårt att säga nej...
Hur som helst, oavsett vad som skapar detta flyktbehov så är det ett tydligt tecken på att allt inte står riktigt rätt till och att man kanske behöver fundera över sin situation.
Att skratta och fröjdas över livet tror jag på att man ska sträva efter för allting blir ju så mycket härligare då :) Så fint att du sätter ord på och delar med dig av detta jobbiga som jag tror många går och bär på!

Kommentera här: