Tanken på ett glas rött vin som står på bänkskivan i köket under tiden vi rör i kastruller med mustiga grytor låter så härlig. Att ta med sig ett gäng kalla öl och sitta på en brygga i strålande sol låter ljuvlig. Att sitta i en mörk hotellbar med ett glas whiskey framför sig samtidigt som man drar med fingret runt glaskanten låter nästan ännu bättre. I min hjärna. För om jag ska vara ärlig så är den här romantiska bilden av alkoholen enbart en del av min hjärna. Jag kan spela upp scener för mitt inre och drömma mig bort och faktiskt på riktigt längta efter en stark drink en sen natt. Jag kan kika på bilder från event och fester och tänka att ett sånt där härligt och ibland även glammigt liv vill jag också leva. Och så försöker jag slå liv i fantasierna och nästan omedelbart ringer alla mina varningsklockor som gemensamt skriker sluuta drick!!

Anledningen till den här reaktionen är flera. Det är som sagt inte helt lätt det här, men jag ska försöka att berätta det för er. Jag har fram tills för något år sedan alltid haft väldigt dålig självkänsla och för att på något sätt balansera upp det har mitt självförtroende fått ta allt större plats. Under tonåren (och även den första perioden som student), när fest två - tre gånger i veckan var mer regel än undantag, blåstes detta självförtroende upp till helt onormala proportioner. Jag vaknade jämt upp med ångest dagen efter jag hade druckit och fick i flera dagar flashbacks om allt pinsamt jag gjort. Det brukade inte vara så farliga saker men bara att ta så mycket plats, att prata högljutt med allt och alla, flirta hejvilt och att bete sig sådär "packat" gjorde att jag skämdes för mig själv.

 

Innan jag fyllde tjugo levde jag ihop med någon som hade en helt annan kärleksrelation med alkohol. Någon som behövde dricka flera öl efter varje jobbpass bara för att kunna somna och som inte hanterade fyllan speciellt bra. Detta innebar att jag blev utkastad ur hemmet varannan helg samtidigt som jag bedrogs de andra gångerna. Den här upplevelsen sabbade mitt förtroende så mycket och även om jag idag är säker på min och Viktors relation så spökar detta så fort jag dricker. Jag inbillar mig saker och blir så himla svartsjuk att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Allt sunt förnuft flyger liksom ut genom fönstret i takt med att promillehalten stiger och till slut går det inte riktigt att skilja på vad som faktiskt sker och vad som är hjärnspöken.

 

Under den där ettåriga perioden då jag åt starka mediciner var det strängt förbjudet att dricka alkohol. När det sedan var fritt fram att smaka igen insåg jag att det inte finns så mycket som faller mig i smaken. Allt vin går bort, öl kan jag visserligen dricka men precis som med kaffe försöker jag ta stora klunkar för att slippa så mycket av smaken, cider funkar i viss mån men blir lätt för sött och drinkar går fint så länge de inte smakar alkohol, alls. Vilken besvikelse det är när man målar upp en bild i huvudet av hur man njuter av en god dricka när man i själva verket nästan måste tvinga i sig den.

 

Det största problemet nu är egentligen att jag känner mig pirrig i benen redan efter en halv enhet och med alla jobbiga erfarenheter i bagaget är jag livrädd för att tappa kontrollen. Så fort jag känner begynnelsen till det där välbekanta ruset får jag panik. Det är då mina varningssignaler börjar tjuta och min inre röst skriker ta dig ut ur det här! Jag är livrädd att tappa kontrollen, för just nu är jag en person jag verkligen tycker om och jag är så rädd att det ska glida mig ur händerna.

 

Ja, men sluta drick då - man kan ha kul ändå, tänker ni kanske. Och JA, det kan jag - i viss mån. För jag följer helst inte med till fester jag vet ska vara till fem på morgonen för det blir så dryyygt att vara nykter helt ensam (avskyr de där döda, skelande, stela ögonen folk får när de är riktigt fulla). Men saken är ju att jag vill vara en del av vi-går-ut-och-tar-en-drink-kulturen. Jag tycker att det låter härligt att kunna njuta av en drink, ett glas osv men det funkar liksom inte, vägen dit är alldeles för lång och priset jag betalar är så läskigt. Jag har helt enkelt inte kommit till ro med att jag inte gillar varken smaken eller fyllan, och det känns så sjukt. Att jag önskar att jag tyckte det var lika kul och kände mig lika fri och vild som många andra gör. Men det är en jäkla fotboja som jag bara önskar ska släppa.