Krönika i juletid

Några av er har bett om att få läsa mina krönikor så här kommer en från i julas :)

De sista darrande tonerna av ”Natten går tunga fjät” hade precis klingat ut och vi lämnade den fullsatta skolmatsalen bakom oss för att samlas ute på gården. Ett gäng tonårstjejer i vita långa särkar, vissa med dåsig blick efter att ha andasts in rök för länge och andra med euforin kvar efter det färdiga uppspelet. I en halvring stod vi där och samlade oss och av någon anledning släckte vi inte ut ljusen vi höll i våra händer. Vi var säkert tjugo vitklädda tärnor som stod i en hop tillsammans med vår lucia och som alla kände in glädjen efter att de sånger vi övat i flera veckor hade suttit som ett smäck. En högstadiepublik är inte alltid den lättaste att tillfredsställa men de hade alla lyssnat med andakt på vår vackra sång som välkomnade julen.

Den fridfulla stunden på skolgården varade inte länge eftersom tystnaden genombröts att ett högt tjut. Vinden, detta lömska flöde av luft, hade nappat tag i lågan till ett av ljusen och nu stod en av tärnornas vackra svall i brand. Vanmäktiga stod vi och såg på hur paniken spred sig i hennes ansikte, helt perplexa inför faktumet att något katastrofalt höll på att hända mitt framför våra ögon. Scenen kan inte ha  varat så länge men för oss åskådare kändes det som att eoner av tid passerade innan Molly till slut bröt sig igenom folkmassan. Även hon iklädd i ett vitt linne men med en handlingsförmåga, som för oss andra var otroligt beundrasvärd, ingrep hon när vi andra inte förmådde röra oss ur fläcken. Åh, Molly. Hon dundrade fram och slog tärnans hår mot en vägg tills den sista gnistan var släckt. Då höll hon om den gråtande flickan för att hjälpa henne genom den värsta chocken. De rasade ner på marken och satt nära och tysta i lukten av brända hårstrån. Vi andra stod kvar på samma ställe som innan och kunde först nu räta ut fingrarna igen och röra oss från platsen, vi var befriade från vår förlamning. Det skulle bli en kortklippt frisyr för den drabbade tärnan en lång tid framöver, men det fanns någon i folksamlingen som hade räddat henne från det värsta ögonblicket i hennes liv.

Såhär i juletid tänker jag ofta på eldens makt och hur lätt det är att både saker och liv förstörs ifall man inte har lågan under uppsikt. Jag har en vaksamhet inom mig som jag alltid kommer att bära på efter det där luciatåget och jag hoppas så att ni kan ha samma uppsikt utan att vara med om något lika omtumlande. Jag hoppas att ni alla har en inneboende kraft som kan ingripa om olyckan ändå skulle vara framme – att ni har en Molly i er.

1 Mikaela:

skriven

Hurra vad bra!

Svar: Du är för söt :**
Sandra Lundin

2 Anna María:

skriven

Vilket drama! På min skola var största skräcken att lucian skulle svimma, för det hände både en och två gånger.

3 N:

skriven

Bra skrivet :)

4 Ellen Lindberg:

skriven

Men herregud! Så viktigt att det finns människor som vågar ingripa, eller som liksom kan det trots paniken. Så fint! Och attans vad duktig du är med ord.

5 Http://carroat.blogg.se:

skriven

Fint :)

6 Http://carroat.blogg.se:

skriven

Fint :)

7 Cornelia:

skriven

Fint skrivet och uhh vilken upplevelse. Något liknande hände även vårat luciatåg ett år. Dock var jag inte inblandad utan det var tjejerna som var ett år äldre (de coola tjejerna), men man var ju ändå lite i chock när man fick höra det. Andra historier om eld har jag också, och respekt för lågan har jag haft så länge jag kan minnas.

8 Ellen:

skriven

Du inspirerar verkligen!

9 Ellen:

skriven

Du inspirerar verkligen!

10 hanna, förbanna:

skriven

superbra text!

Kommentera här: