De bästa böckerna jag läste 2014
Så fint ju! Jag började skriva månatliga boktips här på bloggen i augusti förra året men tänkte ändå göra en liten sammanfattning av favoriterna från 2014.
Låt vargarna komma är egentligen en bok som hittas på hyllan för ungdomsböcker men som trots det har ett bra och vuxet berättarspråk. Den handlar om June som genomgår en livsförändring då hennes älskade morbror går bort i aids. Kampen som boken handlar om spänner sig från att vara en vilsen tonåring som känner sig annorlunda och ensam, till förbjuden kärlek och genom familjehemligheter och skam. Det tog mig bara några dagar att läsa ut den och boken var perfekt som läsning ute i solstolen eftersom jag inte ville lägga ifrån ig den. Jag önskar dock att den lämnade mig med en finare historia och en djupare förståelse, tyckte större delen av boken bestod av moment där man känner "Men åh, bara förklara hur allt ligger till så ordnar det ju sig - det blir bara värre om du är tyst eller ljuger!" och då vill man ju att huvudpersonerna får en riktigt grym upprättelse i slutet, men den här boken avtog lite mer avsvalnat än vad jag hoppats på. Ändå en riktigt bra bok och jag ska definitivt hålla utkik efter kommande verk av den här författaren.
Det här omslaget tycker jag är så lurigt för enligt mig får det boken att se ut som en deckare, och det är en genre som jag väldigt sällan läser något ur. Stör mig förresten på typsnitttet som gör att det ser ut som att det står lagar istället för jaga men jaja, boken heter i alla fall Hjärtat jagar allena på svenska men den ursprungliga titeln är så mycket bättre där den heter The heart is a lonely hunter. Detta ihop med att den coola bruttan på bilden debuterade med boken när hon var 23 år gammal, att det dessutom hände 1940 och att boken ändå känns väldigt samtida ger den nästan redan nu högsta betyg.
I stort handlar boken om en dövstum man, boendes i den amerikanske södern, som får lyssna på en rad människors innersta tankar och känslor. Av någon anledning känner de alla att han är den enda som förstår dem och deras längtan, trots att han själv, av uppenbara skäl, aldrig själv yttrar ett ord. McCullers skriver på ett sätt som får en att inse vilken otrolig förståelse hon hade för det mänskliga släktet, dess tankar och komplexa ideer. Varje gång jag hade lagt ner boken kände jag en enorm längtan efter att få plocka upp den igen och fortsätta läsa om karaktärerna och deras liv. Det är inte så ofta jag diskuterar det jag läser med Viktor men den här gången var jag tvungen att ständigt hävda att det kan vara en av de bästa böckerna jag läst.
Ett tag dök den här boken upp vart jag än vände mig, det skrevs om den i tidningar och på bloggar och frågades efter på biblioteket var och varannan dag. Med 800 sidor och beskrivningar som är otroligt omfattande och ordrika så förstår jag att det tog Donna Tartt tio år att framställa den. Eller, jag vet inte om hon skrev på den i tio år men det är i alla fall elva år sedan hennes andra bok kom ut. 
Boken handlar om Theo, vars värld förändras totalt efter att ha upplevt ett fruktansvärt terroristattentat på ett konstmuseum i New York. Som trettonåring förlorar han sin mamma vilket blir början på hans förvirrade resa som vi får följa i boken. Men med honom från museet följer den lilla men ovärdeliga målningen Steglitsan. Detta blir hans livs mest åtråvärda skatt och mycket av det som sker händer i förhållande till just den tavlan.
I stunder är boken riktigt deprimerande och vissa kapitel var mindre intressanta än andra men över lag är den en sjuhelsikes bra historia. Jag menar det verkligen, vilken berättelse! Som sagt, det är en tjock bok med många sidor men trots det ville jag aldrig lägga ner den och sluta läsa. Historian utvecklar sig i en rasande fart och man är hela tiden nyfiken på vad som kommer att hända. Boken rekommenderas verkligen och om inte annat så bara för att man ska få läsa det sista kapitlet som var det finaste i hela boken.
I en recension i Svenska Dagbladet hittade jag det här citatet "I den depressiva tonen äger den måhända ett slags perfektion." och tyckte det beskrev den här boken så väl. Den handlar om William Stoners liv från ung pojke och fram till hans död. På samma sätt som den behandlar allting, hans innersta väsen och alla yttre omständigheter så handlar den knappt om någonting. Jag vet inte hur jag ska beskriva denne man på bästa sätt men han har liksom ingen ambition till att söka något större än det han har. Han har en galen hustru, en för honom nästan främmande dotter och en nemesis på universitetet som förpestar hans tillvaro. Trots detta gör han absolut inget åt saken, allt får bero och han verkar nöjd och tillfreds med det. Som ni kanske märker så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken, jag vill tipsa om den men vet liksom inte riktigt vad det är jag tipsar om. Har ni läst den? Dela gärna med er av era åsikter i så fall!
Det här är en otroligt fin men sorglig bok som är pricksäker på så många vis. Tänkte skriva vad boken handlar om men kopierar det istället från förlagets hemsida eftersom det säger det så bra. 
Böcker som jag läste och verkligen gillade innan bloggen kom in i mitt liv:
"Caroline och David växer upp på Södermalm, med ett särskilt band mellan sig. Syster och bror, två hjärtan som slår i takt, fyra öron som lyssnar. Tillsammans upptäcker de sin del av staden, skapar sig en värld långt från det som är svårt och obegripligt. Men världens sorger kryper allt närmare David, och han ser det som sin uppgift att bekämpa alla orättvisor, att rädda människorna. Till slut kan inte Caroline skydda honom från hans tankar och infall, från en likgiltig och oförstående omgivning. När han glider in i psykisk sjukdom och hon samtidigt vill börja en ny tillvaro klipps bandet. Under många år lever de parallella liv, men så sker något som åter för dem samman."
Det finns inte så mycket att säga, en bra bok med ett bra språk och en handling som får en att både tänka och känna. Läs den, helt enkelt!
skriven
Du har exakt samma boksmak som mig! Alla dessa böcker är mina favoriter med. Den jag inte läst är den av Felicia Stenroth, så den måste jag ju läsa nu! Stoner var helt fantastisk det var den där känslan som bara vissa böcker ger en. En sorts melankoli om att livet bara susar förbi...Har du läst något av Richard Yates? För hans böcker påminner verkligen om John Williams. Du har förresten världens finaste blogg. Men den ger mig också endel kreativ ångest...ibland. Du verkar aldrig bara stirra in i väggen som jag ofta gör....kram m